Spelglädjen är tillbaka, och Spyro är namnet den bär på.

Efter att ha återförenats med min sedan länge utlånade och bortglömda playstation 2 har mitt spelintresse genomgått en smärre metaformos från den sakta men säkert degenererade sorten till ett engagemang som inte funnits hos mig på lång tid. All dessa gimmick-fyllda teknik-kåta pangpang-spel som släppts under de senaste åren har gjort mig rätt ointresserad.

Den svarta lilla skatten som jag återskaffade har dock förändrat min dystra syn på konstformen. Spel som MGS3, Ico, Kingdom Hears har gjort mig väldigt förväntansfull och undrande över hur jag inte tog mig för att spela spelen i sin glansperiod, men ändå glad över att jag som äldre påg kommer att kunna ta till mig spelen på ett mer fullkomligt sätt.

Innan jag hann sluka alla mästerliga spel gav jag källaren en trevlig visit där jag hittade en schysst jacka och en drös med gamla minnen i spelform.

Mitt spelintresse blommade först ut när jag fick ett GameBoy tillsammans med spelet TMNT: Back To The Sewers , den fjärde mars 1996, min fjärde födelsedag till ära. Mitt enda spel höll dock inte så värst länge. Det var lite för oförlåtande för min ålder. Jag var inte spel-frälst. Inte ännu.

Det var julen 1996 det hände. Efter ständigt tjat fick jag ett mäktigt paket innehållandes en grå och vacker plastkoloss vid namnet Playstation. Mamma kände mig, för jag hade inte blivit så glad med en konsol utan ett spel till. Hon valde rätt. Spyro The Dragon medföljde i paketet och förändrade min barndom. Sedan blev det Crash Bandicoot, Tekken 3 och Oddworld. Men inga spel har satt så stor prägel på mig som de tre första Spyro-spelen.

Nu har jag nästan dragit igenom hela Spyro The Dragon, vilket har varit en enda stor fröjd. Min extas över spelets briljans må hända vara gravt nostalgibaserad, men även delarna av spelet som jag inte spelat sönder som barn förefaller mig som genuint fantastiska. Det är ren och skär platformsglädje. Det är vackert att se på, enkelt utan att bli tråkigt, musiken är underbar, karaktärsdesignen är störtskön humorfull tillsammans med röstskådespeleriet. Perfekt för barn och inte alls fel för en och annan vuxen. Glädje i spelform. Min barndom i spelform.

Jag ska klara ut alla tre (dom som kom till PSX) och blogga mer om mina intryck. Nu är allt mest dränkt i total nostalgi. Alla musik och alla små ljudeffekter sitter djupt rotade i min märg. Jag älskar de här spelen!

Vad tycker du om Spyro?

Blawk