Indiefavoriter: Dungeons of Dredmor

Blogg - Gustav Granlund - mån 15 april 2013, kl 11.54

Det är inte ofta jag låter spel spöa skiten ur mig och på så vis få mig att vilja spela det mer. Om ett spel är oförlåtande är det oförlåtande och jag kan därför få svårt att gå tillbaka till det då tid kan vara hårdvaluta i mitt liv. Det finns dock ett fåtal spel som kan slingra sig ur detta. Senast var FTL: Faster Than Light, men ett som jag håller nära hjärtat är Dungeons of Dredmor - en roguelike som bjuder på lika många skratt som enerverande förlust.

En roguelike har vuxit till en av mina favoritgenrer på senare tid och är alltid något jag gärna går tillbaka till för en blandning mellan spö och belöning. Kort sammanfattat är det en genre (ofta rollspel) med slumpmässigt genererade världar och permenent död för spelarens avatar. Ibland hålls världarna i det stadie det lämnades i för nästa spelrunda eller, som i Dungeons of Dredmor, så är de olika för varje gång. Dungeons of Dredmor lyckas därigenom med bradgen att blanda utmanande speldesign med en bunt härliga skämt och komisk karaktärer. Spelaren axlar rollen som en äventyrare, man eller kvinna, som ger sig ner i fängelsehålor i jakt på Dredmor, en ond trollkarl som vill göra något elakt med världen. På vägen möter man hårresande varelser som geléklumpen Blobby och fladdermössen Batty, med diverse odöda ting för lite variation. Den verkliga variationen ligger dock i karaktärsskapandet som har några av de mest underhållande klasserna jag stött på. Vid varje ny karaktär väljer man ett antal grundklasser som kan vara mer eller mindre traditionella. Man kan skapa den stereotypa magikern, tjuven eller krigaren, men även en vikingakrigare som kan framkalla blodtörstiga mustacher och nyttja köttmagi. Med expansionerna (som jag skulle klassa som obligatoriska) kan man även vara vegan, kommunist eller bankdirektör. Bara förklaringen av de olika klasserna och deras färdigheter har fått mig att skratta högt flera gånger och det absurda i att ha en kommunistisk juristmagiker med en vurm för arkeologi spöa mumier blir aldrig gammalt.

Själva spelandet i sig är ganska simpelt och handlar mest om att slåss mot fiender eller chansa på olika föremål, spakar och knappar man hittar i fängelsehålorna. Ibland kan det straffa sig och ibland kan det regna guld och gröna skogar, men det är det de slumpmässiga aspekter som gör spelet så underhållande. Det går också att dyka precis så djupt som man vill. Skapandet av drycker och vapen finns också med, men det är något man kan röra om det finns något intresse i det. Runt varje hörn väntar något man inte väntat sig och det gör att man som spelare vill försöka igen trots att man dött för femtielfte gången och förlorat sin ärrade veteran för alltid. Det är ett spel som inte kommer att tilltala alla, men om man har någon hundring till övers och vill ha ett spel som utmanar och lockar fram skratt stup i kvarten är detta ett säkert kort.

Ni no Kuni blir nog det spelet jag kommer lägga ner mest tid på i år. 01/21/2013 - 11:11

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.