Paloma vs. Evil

Blogg - Paloma Halén Román - ons 11 maj 2016, kl 22.08

Jag har en kluven relation till skräckspel. Som en massiv zombienörd och allmän B-skräckisfantast så borde jag älska läskiga spel. Och det gör jag! De är ofta intensiva och äckliga och helt fantastiska på många sätt och vis. Det finns bara ett litet problem: jag kan inte spela dem. Jag blir nämligen livrädd. Inte bara lite ”haha oj hoppsan nu ryckte jag till minsann”-rädd utan ”jag kommer fysiskt avlida om denna demonhundsvarelse får tag i mig”-rädd. Skräck på vita duken kan jag hantera utan problem, släng era utslitna tarmar, avhuggna ben och bortfrätta ansiktet på mig bara! Men ska det spelas är det raka motsatsen.

Jag minns för några år sen när min dåvarande sambo tyckte jag skulle spela Dead Space 2. Jag var nyfiken på serien, hade hört mycket gott om både uppföljaren och förlagan, den verkade snygg och spännande. Och läskig… Men det hade ju passerat många, många år sedan jag avinstallerade ett halvklarat Half-Life 2 för att jag blivit för rädd (Död. Åt. Headcrabs) och jag hade väl tuffat på mig lite sen dess? Jag älskar ju skräck! Jag omfamnar det kusliga och skrattar döden i vitögat! Jag om någon borde väl klara av ett endaste litet läskigt spel?

Svaret var nej, det gjorde jag verkligen inte. Eller jag klarade ju spelet som så efter att ha spelat det i 30-minutersperioder (ibland avbrutna av att jag slog av datorn i kallsvettig desperation). Dessutom började jag, som aldrig minns min drömmar i vanliga fall, vakna i panik och total dödsångest av mina högst intensiva drömmar flera gånger per natt. Några år senare försökte jag ge mig på att streama P.T., ni vet Silent Hills-demon som blev så hajpat. Jag tänkte att det skulle vara lättare om en streamade spelet, att jag skulle som vara mindre ensam och således kunna behålla lite värdighet när jag visste att andra faktiskt kunde höra mig. Det gick sådär (RIP headphone users).

Hur går då denna ekvation egentligen ihop? Hur kan jag vara så totalt orädd för filmer men livrädd för TV-spel? Mycket handlar om var en befinner sig. Nu menar jag inte mitt fysiska köttskal utan rent psykiskt. När jag ser en film finns det en distans tilll vad som sker på duken. När jag spelar är jag ju DÄR. Då är det mina reaktioner som sätts på prov och mina beslut som avgör om jag lever eller blir plågsamt styckad till döds. Jag älskar att håna korkade beslut karaktärerna i skräckfilmer fattar (jag pratar gärna högt till TV:n). När det är en själv som är beslutsfattaren blir det plötsligt mycket svårare att ha samma hånfulla ton till ogenomtänkta handlingar däremot. Det är således bara min egen förtjänst att någon stackars huvudkaraktär blir omvandlad till oigenkännbar köttfärs. Jag har så oerhört svårt att separera mitt eget jag från jaget i spel, så allt blir alldeles för verkligen och intensivt, vilket är lustigt då jag inte alls känner så när jag spelar spel i andra genrer. Jag får kanske bara acceptera att jag är en mespropp. Paloma 0, Evil 1. Men nog om mig, hur känner ni inför skräckspel? Känner ni igen min kluvenhet?

Gotta go fast! 11/18/2015 - 00:42
Starfighter Johanssons bild

Hur känner du inför skräckspel som alltjämt närmar sig filmupplevelsen, till exempel Until Dawn?

Jag är en extremt luttrad skräckspelsfantast som har haft läskiga spel som favvis sen jag var 13 och spelade Resident Evil för första gången. Det finns bara två spel jag övervägt att sluta spela i hela mitt liv, på grund av det djupa obehag jag känt. Det första är... också Half-Life 2. Headkrabsen är så jävla oförutsägbara, snabba och äckliga. Jag kan än idag minnas rysningarna jag fick av att bara se en headcrab på avstånd och undra om den levde och skulle försöka kopulera med mitt huvud. Det andra är Bioshock - på grund av att jag får kontroll över karaktären när ett flygplan (äckligt) störtat ner i ett hav (äckligt) på natten (MÖRKT äckligt vatten med stort jävla flygplan bredvid i djupet). Jag släppte kontrollen och bad Linnea spela åt mig tills karaktären var på land. Tvi fan.

Lite ironiskt kanske att de enda två spelen som fått mig att tappa det fullständigt inte ens ingår i genren skräck på det viset som alla andra spel jag älskar gör. Det går väl, kan jag tänka, att stålsätta sig mot vissa saker om de inte når för nära in i verkliga irl-fobier.

Jag skrattade högt åt din chock i P.T. förresten, förlåt. :)

Paloma Halén Románs bild

Har inte spelat until dawn (tyvärr?). Har du andra exempel? Vet inte känner mest att jag vill gråta när jag tänker på skräckspel hehe. Men tänker dock att jag borde streama det mer pga underhållningsvärde :D

Headcrabs är det värsta som finns faktiskt. Är fortfarande livrädd. Bioshock tyckte jag inte var så farligt men har ju inte riktigt samma fobier liksom. Men håller med om att ibland är det inte ens skräckspelen som är läskigast. Tyckte Fear (3 eller nåt) var sådär läskigt och inte alls lika creepy som t.ex. HL2.

Haha om du uppskattade den borde du uppskatta denna också https://www.youtube.com/watch?v=wSSxk_UqbS4

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.