Dagen Dreamcast dog

Blogg - Sebastian Magnusson - mån 23 november 2015, kl 16.13

Den 31 januari 2001 berättade Sega för världen att de skulle lägga ned projektet Dreamcast. Efter drygt två år på butikshyllorna - varav inte mycket mer än ett år på den svenska marknaden - var det dags att ge upp, gå i reträtt, falla på sitt svärd. Drömmen var över för Sega. Men för mig skulle den precis börja.

Den 31 januari 2001 köpte jag min Dreamcast. Det var ett beslut som vuxit fram länge. Jag hade redan haft roligt med apparaten hemma hos kompisar, med spel som Crazy Taxi, Sonic Adventure och - förstås - Soul Calibur. Det senaste som imponerat på mig storligen var Grandia II, och olikt mycket annat är jrpg inte en genre som är lätt att njuta av i korta sessioner hemma hos andra.

Så jag gick förbi Webhallen på vägen hem från jobbet, på den tiden de bara hade en enda ganska halvsunkig butik på Fleminggatan. Där berättade kassören Segas världsomvälvande nyheter, i ett anfall av vad som kanske inte var världens bästa säljteknik. Men det kändes faktiskt som att vi båda tog det med väldigt god ro. Eller om vi ska vara lite ärligare, helt levde i en liten bubbla av förnekelse. “Visst, de ska sluta sälja Dreamcast men det innebär ju inte att den försvinner. Teknologin är så bra, de kommer sälja in till varenda tillverkare av DVD-spelare och tv-boxar som finns. Även om det inte står Sega på lådan kommer ju Dreamcast-marknaden bli större än någonsin!”.

Så blev det inte riktigt. Men fick jag ångra mitt köp? Nej. Även med en avkortad livslängd så gav Dreamcast mig många fantastiska minnen. Grandia II höll definitivt måttet men det är nog ändå i gott sällskap jag haft mest glädje med min Dreamcast. Virtua Tennis är tillsammans med Super Mario Kart och Street Fighter II än idag ett av de första spel som är aktuellt när det är dags för en allvarlig duell, och antalet timmar spenderat på det får de värsta rollspelsgenomspelningarna att blekna. Vilket är anmärkningsvärt också med tanke på att jag normalt finner tennis tristare än att titta på färg som torkar. Och då har vi ändå inte ens nämnt spel som Power Stone 2, Sega Rally 2 och givetvis Chu Chu Rocket.

Dreamcast, du var kanske inte störst och häftigast och populärast. Men du var min vän. Och jag är stolt över att ha varit din. Då, nu och för alltid.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Simons bild

Jag skaffade Dreamcast ännu senare, i september år 2001 var det nog. Jag hade inte tillgång till dator och var för pank för att köpa Playstation 2, Gamecube var fortfarande en bit bort. Dreamcast blev första gången för mig som jag fick spela spel som inte såg alldeles pixliga eller suddiga ut, de kändes skarpa, precis som de spel jag testat på PS, PS2 eller arkad. Ett stort kliv från PS1 och N64 som jag spelat mycket på åren innan. Tyvärr var jag vid det här laget så pass gammal (eller kanske snarare lite mindre ung) att intresset för spel börjat svalna. Det fanns så mycket annat som jag kände större behov av att en ny spelkonsol inte riktigt gick att engagera sig i på samma sätt längre som några år tidigare.

Spelen jag spelade mest var nog Quake III; Chu Chu Rocket, SOnic Adventure, Soul Calibur och NHL 2K bland annat. Även Virtua Tennis 1 och 2 spelades en del. Phantasy Star Online ägde jag aldrig medan det var hett, men det var spelet som alla man stötte på i de andra onlinespelen (IRL i lilla Sverige visste inte så många någon vad Dreamcast var, fast det fanns en och annan som kände till konsolen, men kanske inte specifika spel i så stor utsträckning) pratade om. Eller ja, skrev om.

Otroligt hypade Shenmue köpte jag också, men det blev faktiskt aldrig av att jag spelade det!! :p Dreamcast hade ett par bra racinglir också, som Sega Rally 2, Daytona 2001, MSR (föregångare till Project Gotham Racing) och simulatoraktiga F355 Challenge. Fast frågan är om inte Crazy Taxi var roligast i korta doser? Jag hade det aldrig till DC men har det både till 360 och PC nu, och fick faktiskt chansen att spela det en eller ett par gånger på arkad i en medelstor stad i Sverige. stans enda "arkadhall", var snarare en arkadhörna vid entren till en väldigt rökig biljardhall, och där fanns det 3-4 nyare spel och en eller två gamla SNK-maskiner...Sen hade en videobutik 1-2 arkadspel också, bland annat Scud Race och Virtua Tennis, det sistnämnda är det enda arkadspelet som jag har klarat just som arkadspel.

Nu idag är väl Crazy Taxi inte lika bra längre. Spelade det härom veckan, och det är kul, på ett bagatellartat sätt men... Fult, rörigt och inte särskilt djupt. Fast det är kanske tjusningen med Crazy Taxi? Röran, kaoset, det galna i situationerna som uppstår och humorn hos de sköna personligheterna som behöver skjuts.

Förutom någorlunda skarp grafik var DC även första gången jag kunde spela onlinespel hemma, vilket var ganska kul. Det fanns en tjusning i att stöta på samma personer gång på gång när man spelade Chu Chu Rocket, för antalet som spelade DC online i slutet av 2001 var ganska begränsat. Det var även DC som onlinekonsol, det fanns t.ex. en webläsare men den fungerade inte med många hemsidor som behövde plug ins eller en hårddisk för att fungera som vanligt. Chatten i Chu Chu Rocket blev som en slags mötesplats där man träffade personer för att spela andra spel, för något ordentligt vanligt forum eller en vanlig hemsida fanns väl inte riktigt? Som jag minns det var det i Chu Chu rocket man träffades och pratade,´några var inte ens så intresserade av själva spelet utan mest av communityt som spontant uppstod där. Att skriva till andra var dock bökigt och osmidigt. Men så var jag ju också för snål för att köpa Segas tangentbord :p Höhö.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.