Mitt bästa nyårsspel!

Blogg - Starfighter Johansson - ons 31 december 2014, kl 17.41

I många år var mitt bästa nyårsspel The Legend of Zelda: Ocarina of Time för att jag helt enkelt spelade igenom det för första gången en nyårsafton och så blev det lite av en tradition att plocka fram det varje nyår. Men så snubblade jag över ett spel som hette Big Bang Mini för några år sedan, och sedan dess är det mitt givna svar på frågan "spelar du något särskilt kring nyår?". Den frågan skulle jag nog bara skrattat åt när jag var yngre eftersom det viktiga var vad jag skulle dricka. Men jag har uppenbarligen utvecklat en självbevarelsedrift för det enda jag kan tänka på när jag föreställer mig en utekväll under nyårsafton är olyckor, misshandel, rattfyllerister, skadade ögon och öron, livrädda djur, nedskräpad natur och fan vet vad. Däremot älskar jag som bekant glittriga och färgsprakande saker, så... Ja, därigenom återkommer vi till Big Bang Mini. Som är ett mycket egendomligt shoot 'em up till Nintendo DS på temat fyrverkerier.

Först kan vi ju spana in det här klippet:

Sen kan vi med fördel läsa den här gamla recensionen på Big Bang Mini som jag skrev för en miljard år sedan:

Ända sen jag spelade New Super Mario Bros minispel ”Danger, Bob-omb! Danger!” har jag funderat på hur det skulle vara att spela ett shmup med stylus. Hur otroligt snabb och precis man skulle kunna vara i svängarna, och hur lätt det skulle vara att undvika fiendeskott när man har ”fingret” på farkosten. Sen har jag insett att traditionella shmups skulle bli vedervärdiga med den kontrollen, och de gjorde naturligtvis rätt i att låta oss styra Ketsui Death Label med styrkorset och knapparna. Sen läste jag om Big Bang Mini.

Bäcksvart natthimmel är krigszonen, fyrverkerier är arsenalen och stjärnkonstellationer och flygande fän är fienden. Din farkost är en liten kula som du kan flytta på bäst du vill med stylusen, på den undre skärmen naturligtvis. Uppe på den övre skärmen har du himlen och fiender att spränga ur existensen medelst raketer. När man startar spelet får man gå igenom en liten tutorial där man lär sig allehanda standardmanövrar som t.ex. att man skjuter raketer genom att sätta ner stylusen nånstans (inte på sin farkost) och sprätta till i den riktning man vill avfyra den. Inte stylusen då, utan raketen.

I spelmenyn ser man sen världarna som flikar, det är därför man snabbt kan konstatera att man har X världar, XX banor, framför sig. Varje värld har en boss i slutet och varje värld har ett helt nytt tema, där inte bara fiender, bonusar och stjärnmätaren (jag kommer till denna snart) utan till och med din egna farkost helt byter utseende. Menyerna är minst lika färgglada som de explosiva banorna och är begåvade med en sjukt trallvänlig liten melodi som jag nynnat på både på tåget, i duschen och när jag diskar.

Spelandet! Nu startar vi! Inget mer sidosnack! Man navigerar sig hit och dit på den nedre skärmen allt medan man skjuter sina raketer upp på den övre skärmen för att träffa fiender. De raketer som missar exploderar i färgglada kulor som regnar ner tillsammans med fiendeskott och allt måste undvikas för att man ska klara sig med livet i behåll. Eller livet och livet, det finns ingen livräknare så man kan med andra ord inte dö helt, utan får bara starta om från början på den nivån man dog på. I början är det inga krusiduller, man skjuter iväg raketer hela tiden, många missar, många träffar, man vill ju ha så många skott att sicksacka mellan som möjligt ändå. Sedan dyker det i lugn takt upp nyheter och specialförmågor som ger spelandet lite variation, som t.ex. att raketerna blir målsökande om man håller in en axelknapp vid avfyrandet, eller att man kan skapa ett ett tillfälligt kraftfält framför sig som fungerar som barriär mot fiendeskott om man snabbt brar ett streck framför sin.. sin pixel eller snöboll eller orb eller vilken värld man nu är i.

Jag nämnde stjärnmätaren förut, och att jag skulle förklara den. Varje besegrad fiende blir till en liten neonfärgad stjärna som faller ner – fångar man den så fylls stjärnmätaren på en smula. När mätaren är full är banan klarad. Efter varje bana får man gå in i bonusläget, där det finns ett dolt stjärntecken att få fram på olika vis beroende på i vilken värld du befinner dig i. Stjärntecknen är påhittade och blir allt från ensamma fiskare till fladdermöss och flygplan.

Banorna är ganska korta och man skulle nog kunna klara av hela spelet på en sittning om det nu inte vore så sött och fint. Man vill liksom inte stressa sig igenom upplevelsen, utan tar hellre en värld per omgång. Om man sen ser utöver själva huvudspelet så finns det vidare extrauppdrag, spel med speciella förutsättningar och en multiplayer-del. Jag provade det sistnämnda som allra hastigast och det var riktigt roligt att spela mot en annan person. Man höll sitt DS som en bok och fick sin motspelare på skärmen som inte är tryckkänslig, sen gällde det att kasta över exploderande eldklot ackompanjerat av eventuella elakheter så som att göra skärmen nästan helt svart för den andre etc. Tyvärr fanns det bara tre områden att spela på i detta läget, vilket jag verkligen tyckte var i snålaste laget.

Man kommer inte undan att spelet i mångt och mycket känns som ett litet hemmagjort projekt, det är ytligt och kortvarigt. Men spelet har andra färdigheter, det är bedårande vackert och hypnotiserande beroendeframkallande. I små portioner gör det sig allra bäst, precis som jag tycker spel till bärbara konsoler ska vara. Autospar efter varje bana och en liten enkel musiktrudelutt som sätter sig direkt. Big Bang Mini är som en liten audiovisuell godisbit i vardagen.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.