Perfektionshetsen

Blogg - Starfighter Johansson - ons 17 juli 2013, kl 18.59

Jag har noterat en ganska markant trend under de senaste åren, om inte decennierna. Det finns en underliggande osäkerhet, en vilja att bli bekräftad, i människan - som flockdjur och social varelse. Nej nej, det är ingen fara, min notering rör egentligen inte absolut grundläggande psykologi formulär A, så du kan slappna av. Här ska jag inte börja raljera om vad jag läst på nån sketen komvuxkurs som om jag nått någon insikt få förunnad. Däremot vill jag göra en parallell mellan just den här viljan att få bekräftelse, att prestera, vara attraktiv och hur det ser ut i spelvärlden nu för tiden.

Från början var det helt enormt att man kunde använda en televisionskärm för att leka, kunna få objekt i den nymodiga tingesten att röra på sig på kommando. Sedan började det sättas standarder i takt med att objekten på skärmarna blev allt mer detaljerade. När pixelgrafiken nådde sin kulmen hoppade många ivrigt över till polygonernas värld och skulle imponera igen. Det gäller ju att vara snyggast för att få ligg... jag menar sälja spel. Och på den vägen har det så gott som alltid varit. Vi har haft vissa företag, till exempel Nintendo, som försökt få oss att omfamna lekfullhet snarare än muskler men det blir allt svårare för den här sällsynta inställningen att överleva i dagens klimat.

“Var vill han komma? Att strävan efter något bättre är av ondo?” Nej, ta det lugnt kära nån, vi kommer till det.

Den här strävan efter den optimala upplevelsen har präglat många medium och deras utveckling. Musik har gått från stenkakor till vinyler, till kassetter, till CD, till minidisc, till digitala MP3-filer och sedermera det förlustfria FLAC-formatet. Från VHS till DVD, till Blu-Ray. Ny stereo, bättre spelare, optiska utgångar, ljudsystem, medieanläggningar värdiga en smärre sci-fi film. Och spelen lever knappast i ett vacuum. De måste också bli vässade genom den allra senaste tekniken, de allra bästa kablarna, de allra största skärmarna. Det ska helt enkelt vara ren perfektion och att nöja sig med mindre vore absurt.

Så kommer vi till gliporna i den här hetsen. Har du till exempel sett ett Nintendo 64-spel, så kallat perfekt emulerat, på en högupplöst femtiotums-TV? Knivskarpa kanter, lågupplösta texturer och urtvättade färger utan lyster. Äldre spel är utvecklade på äldre hårdvara, gjorda för äldre skärmar. När man rensar bort alla filter som gör intrycket grumligare så försvinner nästan magin.

Jag menar inte att man ska nöja sig med dåliga saker, vad jag menar är att ibland är sämre bättre. När man kopplar in till exempel ett Super Nintendo i en gammal CRT-TV så ser det bättre ut för våra ögon än om vi kopplar in samma konsol till en enorm LCD-skärm. Alltså nås ett bättre resultat genom att välja något som på pappret först verkar vara det sämre alternativet.

Det finns så många spel som är hänförande, som bländar med sina vackra vyer och realistiska återgivningar, men som är monotona och intetsägande att spela. Det finns samtidigt så många spel som ser ut som sju svåra år och är så roliga att det inte går att sluta spela. Kräv inte en interaktiv hologrambok som kan spela musik och klippa dina tånaglar samtidigt, varje gång du ska läsa. En ny superdator är inte alltid det bästa valet för dig om du bara ska kolla Facebook och okynnesfappa lite då och då. Du behöver inte musikfiler i lossless om du ska lyssna på en bandare. Börjar det framgå en röd tråd här? Det kommer gynna både din plånbok och dig själv att slappna av lite. Prova gärna.

Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.