Stiff Little Fingers

Ljudet från kängorna blir allt mer avlägset. Han ser nästan ingenting och det smakar metall i munnen. Håret har börjat frysa fast i frosten i gräset när ambulansen kör in i parken.

Tommy går i åttonde klass på Astradskolan. Det är inget särskilt med honom, han har medelmåttiga betyg, nästan ingen frånvaro, väljs aldrig sist på gymnastiken och hans mamma är snäll. Även om det inte ser ut som det så är han egentligen ganska ensam – eller rättare sagt så saknas det något. Längtan efter förändring ligger och gnager i honom dag ut och dag in. Förändring är ordet han själv valt då han egentligen bara vill få skrika, testa sin röst, testa sin styrka.
- Detta kommer på provet, säger mannen vid katedern, så anteckna nu! Tommy stänger sin lärobok och tittar på klockan. Skolan är äntligen slut för den här veckan och hemma ska det, om posten skött sitt, ligga ett paket från Ginza på köksbordet med en hel hög nya skräckfilmer i. Han slänger in boken i sitt skåp, växlar ett par oengagerade ord med en lärare som går förbi och går sedan ut på skolgården. Robin står redan vid cykelstället och väntar på honom, de bor åt samma håll så de tar följe till och från skolan. Men hållet de bor på är inte det enda de har gemensamt. Robin är också en stor skräckfilmsfantast och tillsammans brukar de skicka omfattande beställningar till Ginza och CDON, sedan lånar de varandras inköp och sitter var och en för sig hemma på sina rum och tittar på monster, mördare, blod och skrik hela nätterna.

- Vi ska iväg till några av mina föräldrars vänner imorgon, det blir väl som vanligt du vet – men det innebär ju också massor av chips och läsk! Ska du göra något särskilt? Tommy rycker på axlarna.
- Okej, men då ses vi på måndag, jag står utanför ditt vid halv åtta. De skiljs åt bara några hundra meter från varandras hus och Tommy kan redan se två av sina bröder hysteriskt springa omkring i trädgården. Även om han retar dem och gör sig rolig på deras bekostnad inför andra så tycker han så klart innerst inne om dem. Det är väl bara det att de är så många, fyra stycken, som gör att det kan kännas lite tråkigt hemma eftersom Tommy i och med sin ålder alltid prioriteras sist.

På köksbordet ligger mycket riktigt en stor brun låda med Ginzas logga tryckt på sidan. Ivrigt sliter han sönder kartongen och plockar upp filmer till ett värde av halva barnbidraget. Hans mamma ropar från vardagsrummet att det blir pommes och korv till kvällsmat. Igen. Tommy är verkligen inte kräsen, han äter vad han får och är en av de få i sin klass som faktiskt uppskattar skolmaten, men i och med hans småbröders omfattande allergier kan det bli lite väl enahanda mat hemma.

Skräckfilmen lider mot sitt slut. På väggarna sitter olika diplom från tävlingar, mestadels fotboll, och från köket luktar det mat. När Tommy sätter sig vid köksbordet kommer Reine hem – mammas nya man. Han är okej, men inte mer. Reine är alla brödernas biologiska pappa så Tommy åker ensam ut på landet en gång i månaden för att träffa Yngve, hans riktiga pappa. Han slår ibland men det gör inte så mycket, för på landet finns gott om utrymme för alla slags känsloutbrott – speciellt när extra styrka behövs för de stora maskinerna.

Fyra filmer, två middagar och en lagad moped senare är det dags att ställa väckarklockan på 07.00 igen. Tommy sicksackar genom hallen med tandborsten i munnen och tittar ut genom hallfönstret. Robin står mycket riktigt ute på gatan, lutad mot sin cykel. Med sig verkar han ha en bandspelare.
- Jag fick tag i två asbra låtar i helgen, säger Robin så fort de börjat gå mot skolan, du måste få höra! Ur den medhavda bandspelaren skränar Stiff Little Fingers så högt de spruckna högtalarna tillåter. Tommy kan inte riktigt få grepp om vad som gör musiken så tilltalande men han ber ändå om att få höra den igen, flera gånger. När de går in genom portarna till skolan frågar han tillslut Robin vad det är för något de har lyssnat på.
- Punk.

På rasten vill Tommy höra mer om vad punk innebär. Robin berättar om musiken, om viljan att göra allting på egna villkor, om uppbrottet med samhället, om viljan att utmana, ifrågasätta och provocera. Visst, nu har ju de förmodligen smått efterblivna killarna i klassen ägnat sig åt att spotta snusblandade spottloskor i människors jackfickor i flera år – men Tommy inser direkt att det här är en så mycket bättre sorts provokation. En riktad, målmedveten sådan, för en bra sak. Den eftermiddagen gjorde de ytterligare en beställning från Ginza, men den här gången beställde de inte filmer utan skivor. Ebba Grön, Sex Pistols, The Exploited, Clash, Stiff Little Fingers. De skrattade åt bandnamn som Räserbajs och Rövsvett och tappade hakorna när de hörde Driller Killers blytunga kängpunk. All uppdämd ilska fick en ventil och all frustration och osäkerhet över att inte riktigt passa in försvann.

- Ska du verkligen gå till skolan så där, utbrister Tommys mamma, du ser ju inte klok ut! Tommy har en kjol med säkerhetsnålar på sig samt lila kängor som går upp till knäna, vitsminkat ansikte med glitter runt ögonen och svartfärgat hår som står åt alla håll.
- Klart jag ska, jag gör som jag vill.
- Men vad tror du lärarna kommer säga? Och dina klasskamrater?
- De kan dra åt helvete.
Utanför står Robin, han har ställt sin regnbågsfärgade tuppkam och satt på tusentals nitar på sin jacka. Bandspelaren vräker ur sig oförskämdheter ackompanjerade av ostämda instrument på maxvolym så att det ekar mellan de nyvakna husen.

När de kommer fram till skolan möter de en kille från nian som har en bunt papper i väskan. Det är affischer för en punkspelning så när han hör deras bandspelare plockar han genast fram två stycken och ger till Tommy och Robin innan han försvinner iväg över skolgården.
- Jag har aldrig varit på någon spelning, säger Tommy tveksamt, är det kul?
- Vet inte, men vi måste ju kolla upp det. Jag känner en kille som är arton, han kan köpa folköl åt oss.

Varför tog det honom fjorton år att upptäcka alkohol? Fjorton outhärdligt långa år innan den fantastiska substansen för första gången fick omfamna hans synapser och nervsystem. Stjärnorna gnistrar som ursinniga tomtebloss på natthimlen och alla tankar som vanligtvis snurrar i hans huvud är som bortblåsta. Nu finns det bara det här ögonblicket i hela världen, ingenting spelar någon roll mer än att han får ligga här bredvid Robin utanför spelstället och höra musiken dunka ut genom väggarna. De sluddrar och skrattar i flera timmar innan det är dags att gå hem. De snubblar och slår sig men det känns inte. Tommy berättar för Robin att det känns bra att äntligen ha en riktig vän, som han kan lita på och som delar hans nyfunna intressen - men han har på känn att det så klart kommer avfärdas som något man säger på fyllan, något som man inte ens minns nästa dag. Men Tommy har känt så här i flera månader och vänder bort blicken när ögonen tillslut tåras. Han slänger sig i sin säng när han kommer hem och somnar omedelbart.

Följande skolvecka blir en ren pärs för både Tommy och Robin. De vill inget annat än att det ska bli fredag igen – vilket det så klart inte blir när man ser fram emot något tillräckligt mycket. Tiden går i fullkomlig ultrarapid och lärarna tycks prata ännu långsammare om tyska verb, nämnare, täljare och andra världskriget. Maten smakar ingenting, de hör ingenting och märker inte ens när bönderna i skolan skriker förolämpningar och kastar saker efter dem i korridorerna.
Så kommer äntligen fredagen. Det pirrar i kroppen på båda två när de går till skolan på morgonen och Robin skryter om hur mycket han ska dricka. Tommy minns när allt som existerade för honom var lökringar och Nordman och skrattar till lite för sig själv. På lunchrasten pratar de med killen i nian, han med affischerna, och får ett namn samt telefonnummer som ska kunna hjälpa dem att köpa ut från Systembolaget. De sätter sig nervöst utanför skolgården och plockar upp Tommys mobiltelefon. Robin har ingen, för han tycker att hela mobiltrenden är töntig.
- Ja?
- Eh... eh.. Hej, jag heter Tommy! Jag har hört att du köper ut...
- Så fan heller! Vem har sagt det?!
- Oj... alltså... det har... det har Jonas sagt.
- Jaså, du är en av Jonas kompisar? Ja då så, visst ska vi kunna ordna lite flyktsoda, hehe! Jag vill ha växeln som betalning.

Så mycket krävdes det, tänkte Tommy när samtalet var över, 23 kronor behövde den här personen för att köpa ut en enorm mängd alkohol till två femtonåringar. Vilken... fantastisk människa! De skrattade och cyklade sedan ner till parkeringen utanför Systembolaget där de satte sig i solen för att vänta på deras nya bästa vän. Ut från en närliggande trappuppgång lunkar tillslut en ranglig, skäggig man som ser ut att vara minst femtio år. Han går lite fram och tillbaka på parkeringen och sneglar åt deras håll innan han går fram och presenterar sig. Han får en liten lapp med ölsorter och ett par hundralappar och en halvtimme senare sitter de bägge ynglingarna nere vid ån och klirrar med sina fyllda kassar. Bandspelaren har fått nya batterier och är laddad med en blandskiva Robin brände innan skolan.

När det blivit mörkt och kassarna är tomma går de in mot centrum. Det ska tydligen vara något på gång på stadens dansställe så de går dit för att se vad som händer utanför. När de börjar närma sig märker dom hur otroligt mycket folk det är ute på stan. De har aldrig varit ute om nätterna och är vana vid att se gator och torg ganska så övergivna när de cyklar till skolan om morgnarna. De tar en genväg genom en park för att bli lite avskilda från folkmassorna, Robin vinglar in i en lyktstolpe och skrattar till. I andra änden av parken kommer ett sällskap gående. Det är ganska mörkt så först ser de inte något mer än mörka silhuetter. När de kommit närmare ser Tommy deras rakade huvuden och får en knut i magen. Nazister.

--------------
Det här är alltså ursprungligen en uppgift jag fick i skolan, att skriva ett utdrag ur en eventuell biografi. Det mesta är helt sant men jag valde att berätta om vår högstadieperiod ur Tommys synvinkel i stället, både för att inte vara så förutsägbar (eller det kanske jag var ändå) och för att få det enklare att fylla ut med hittepådetaljer. Det är alltså jag som är Robin, jag hette det innan jag bytte till Starfighter.

Starfighter Johansson

"Fuck you if you don't like christmas!" 04/16/2012 - 18:43