Man5ons bild
Inlägg: 597

Paul (2011)
Komedi / Sci-Fi (98 min.)
Med bl.a. Simon Pegg, Nick Frost, Jason Bateman, Kristen Wiig, Bill Hader, Jeffrey Tambor, Jane Lynch, Sigourney Weaver, Seth Rogen (Röst)
Av Greg Mottola

Såatteh, det här är ju något utav ett clusterfuck. Vad får man om man blandar Shaun of the Dead, Superbad, Saturday Night Live och E.T.? Well, uppenbarligen så får man ju Paul. Kunde blivit typ den roligaste filmen någonsin, istället är resultatet lite fesljummet med några rejäla ljusglimtar, men mer om det snart.

Paul handlar alltså om de två brittiska nördarna Graeme (Pegg) och Clive (Frost), som är på semester i Californien. Målet? Comic-Con i San Diego, så klart. Efter att ha nördat klart på konventet hyr de en husbil och beger sig ut i öknen med riktning mot Area 51. Döm om deras förvåning när de en natt plötsligt träffar på en livs levande alien (Rogen), vid namn Paul, som behöver deras hjälp med att fly från jorden. Efter vissa funderingar så bestämmer de sig till sist för att hjälpa Paul att försöka komma undan de elaka agenterna Zoil (Bateman), Haggard (Hader) och O'Reilly.


"Agent Mulder was right!"

Som sagt, ta lika delar Shaun of the Dead (manuset till Paul är skrivet av Simon Pegg och Nick Frost, som även har huvudrollerna i båda filmerna), Superbad (samma regissör, dvs Greg Mottola, samt så klart Seth Rogen), Saturday Night Live (två av huvudrollerna är alltså Bill Hader och Kristen Wiig från detta eminenta humorprogram) och E.T. (eller vilken annan Spielberg-Sci-fi som helst egentligen). Även Arrested Development är ju en röd tråd i och för sig med Bateman, Tambor och Mottola. Vad jag vill komma fram till är ju bara det att Paul sannerligen vilar på yttert bastanta axlar. Projektet är sammanställt av idel brillianta komiker. Just DÄRFÖR så väntade jag mig...lite mer.

Faktum är att de roligaste skämten i Paul är alla de hundratals internskämt med andra filmer. Som när någon skriker "Get away from her, you BITCH!" till Sigourney Weaver. Då brast jag ut i en skrattande applåd. Well played etc. Jag är ju otroligt svag för popkulturella referenser som ni nog vet, och när de görs så här bra så är det bara att lyfta på hatten. Det finns även ett stort gäng andra, Caféet heter Gertie´s, musiken från Close Encounters, lagerlokalen från Raiders of the Lost Ark, en hel uppsjö av repliker från Star Wars och Star Trek, Total Recall, Back to the Future, Titanic och många, många fler. In fact så kan det vara den filmen med flest filmreferenser i sig någonsin, eller i alla fall på sjukt länge.

Men som sagt, det är inte mycket annat i Paul som är roligt. Det är Mottola's beprövade stil, obscena svordomar helt out of place blandat med Simon Pegg's brittiska humor, men det funkar inte riktigt. Detta kommer då från mig, som håller Superbad och Shaun of the Dead som två av de typ fem roligaste filmerna genom alla tider. Men här i Paul är det lite tröttkört, för mycket slapstick och filmen lever verkligen just på sina spoofs och hyllningar. Är man tidernas filmnörd som mig så måste man så klart se den just av denna anledning, men om man inte hajar till när Bateman säger "Boring conversation anyway"...ja då kanske man ska ta en annan rulle istället.

"*Why* does everyone always assume that? What am I doing? Am I harvesting farts? How much can I learn from an ass?"

6/10

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Hanna (2011)
Action / Thriller (100 min.)
Med bl.a. Saoirse Ronan, Eric Bana, Cate Blanchett, Jason Flemyng
Av Joe Wright

Atonement-regissören Joe Wright har återigen lagt beslag på den tokigt talangfulle Saoirse Ronan. Miljöerna är dock utbytta, från den sömniga engelska landsbygden till den kalla hårda verkligheten. Från kostymdrama till våld och ond bråd död.

Hanna (Ronan) är 16 år gammal men har levt hela sitt liv i en liten hydda mitt ute i Finlands vildmark. Den enda människan hon träffat i sitt liv är fadern, Erik (Bana). Hela hennes barndom har gått ut på en enda sak, att tränas av Erik till att bli den bästa lönnmördaren i världen. Hanna vet inte varför, bara att en vacker dag "när hon är redo" så kommer hennes liv att förändras. Dagen kommer och innan hon vet ordet av sitter hon i ett av CIA's safehouses, i Marocco. Uppdraget hon fått av sin far; att mörda CIA-agenten Marissa (Blanchett). Saker och ting går dock inte exakt efter planerna och snart börjar Hanna inse vad hon är.


"You didn't prepare me for this."

En väldigt speciell film får man säga. Mycket speciell i tonen, man vet liksom aldrig riktigt var man har den. Till viss del är den ju förvisso en typisk s.k. "eurothriller" ála Taken, eller om ni så vill, Leon. Men det är långt ifrån så enkelt att det "bara" rör sig om ännu en eurothriller. De kalla färgerna, Chemical Brothers mastodont-soundtrack som ständigt dunkar, Saoirse's kyliga anlete, galna kast i tempot och en plot man inte fullt kan reda ut. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför, men Hanna är en lite läskig film.

Ett tag under filmen trodde jag att det skulle bli ett ännu högre betyg. Vissa partier sätter den så jävla klockrent att man nästan blir kär i Joe Wright och hans känsla för foto och kulturskildringar. Men sen fallerar filmen på några små detaljer. Dels känner jag att han kunde varit lite modigare och hållt det sävliga tempot längre inledningsvis. Mer bakgrund, mer kött på benen, innan det brakar lös. Även senare i filmen tycker jag vi i publiken blir lite rånade på upplösningarna. Väldigt mycket förblir oklart, och efter texterna rullat så sitter man lite otillfredsställd i fotöljen. "Men vad hände med..." och så vidare. En film så här pass intressant hade väldigt gärna fått vara en halvtimme till, eller mer.

Jag undviker helst att använda ordet "magiskt" när det kommer till film eftersom det är så väldigt tvetydigt vad som menas. Men vissa stunder i Hanna så är det nästan bud på att plocka fram det ordet. Jag sa innan att det infinner sig en smått läskig stämning, och det är väl den där tunna gränsen man ibland upplever att man balanserar på. Säg att du är ute och reser, helt ensam, i ett land långt hemifrån. Kanske sitter du vid en lägereld med främlingar överallt. Det kan vara läskigt och magiskt på samma gång. Att inte riktigt veta vad fasen man sysslar med.

"Run little piggy!"

7/10

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Såg nya rullen med Keanu Reaves och Peter Stormare nu inatt, Henry's Crime. Men den är inget jag rekommenderar direkt. Inte rolig när den vill vara rolig och inte känslosam när den vill vara känslosam. Överlag bara...trist. Stormare är ju alltid Stormare dock, och Keanu kör ju på i sin stil. 3/10.

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Limitless (2011)
Thriller / Sci-Fi (95 min.)
Med bl.a. Bradley Cooper, Abbie Cornish, Robert De Niro
Av Neil Burger

Regissören till mysiga Ed Norton-rullen The Illusionist var tillbaka den här våren med en ny spexig film, Limitless. Bygger på boken 'The Dark Fields' som kom ut för tio år sedan. Valda delar American Psycho, Fight Club, och lite Nietzsche som grädde på moset, utgör beståndsdelarna till denna moderna thriller.

I Limitless får vi följa med Eddie Morra (Cooper) på hans resa, from zero to hero to...? När berättelsen tar sin början är han en ytterst misslyckad författare, hans flickvän (Cornish) har precis dumpat honom och hans liv är allmänt pissigt. En dag träffar han sin ex-svåger på stan och de börjar prata. Ex-svågern visar sig sitta på en stor mängd piller vid namn EZT, och de är av den högre skolan. Ett piller och 30 sekunder senare springer ditt IQ iväg till en fyrsiffrig grad. Ruset varar ett dygn, sen är det dags att ta ett till piller. Eddie är tveksam, knark är inte hans grej. Men shit happens, ex-svågern mördas och Eddie lyckas få tag på hela hans stash av EZT. En månad senare har Eddie fått tillbaka flickvännen, har typ 200 miljoner dollar på kontot och lever jetset-livet fullt ut. Men säg den lycka som varar, folk börjar dö och Eddie anar att han kan stå näst på tur.


"You know how they say we can only access 20% of our brain?"

En av de viktigaste sakerna för att uppskatta Limitless är så klart att man kan acceptera det smått otroliga i ploten. Det är ju fantasy / sci-fi i högsta grad, och hänger man upp sig på att nånting är lite väl otroligt så gillar man nog inte filmer såsom denna. Är man däremot duktig på att suspenda hjärnan och bara låta tanken "what if?" få flöda fritt så kan man verkligen få ut mycket nöje ur Limitless.

Med detta sagt, första halvan är klart bättre än den andra. Den börjar som en ultraskön modern thriller, helt i stil med någonting ur David Fincher's skola. Klippning, färger, tempo...allt är klockrent och som en älskare av ny film så sugs man in fullständigt. Men någonstans halvvägs in så bedarrar den upplevelsen och man tappar tråden en smula. Det är fortfarande en bra film, men nerven hänger inte med hela vägen in i mål. Tyvärr.

Bradley Cooper är inte bara snygg, han är en tillikaså en riktigt karismatisk herre. Han har inte riktigt Brad Pitt's starpower men han har börjat att bygga sig ett namn sent om sido, och han räcker definitivt till för att driva en film som Limitless. När han flankeras av underbara Abbie Cornish (Sucker Punch) och Robert De Niro så har man en stadig trio att luta sig emot. En väldigt stabil rulle helt i min smak, och den går nog hem ungefärligen lika bra i många olika målgrupper. Perfekt popcorn-rulle för en varm sommarnatt framför tv'n.

"Don't wear the same color suit, this isn't The Matrix..."

8/10

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Source Code (2011)
Thriller / Sci-Fi (87 min.)
Med bl.a. Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga, Jeffrey Wright
Av Duncan Jones

Tio år. Det är hur lång tid det tog Jake Gyllenhaal att följa upp Donnie Darko med en till bra film. Den som väntar på nåt gott etc. aside så kan man ju ändå tycka att det var en lite onödigt lång väntan. Det krävdes alltså att regissören till fantastiska Moon från 2009 skulle göra en ny film för att herr Gyllenhaal skulle få skina igen. Men som han skiner sen.

Source Code är en skruvad historia som påminner lite om just Donnie Darko, med en släng av Deja Vu, Vantage Point och Groundhog Day inslängt här och där. Colter Stevens (Gyllenhaal) är dekorerad helikopterpilot i Afghanistan, men plötsligt en dag så vaknar han upp sittandes på ett pendeltåg på väg in mot Chicago. Kvinnan mitt emot honom, Christina (Monaghan), kallar honom dock istället för Sean. Colter har verkligen ingen aning om vad tusan som händer, hur kom han hit, och varför tror hon att han heter Sean? Han börjar få panik, försöker få svar men innan han kan få något vettigt sådant så exploderar tåget i en gigantisk eldboll. Colter vaknar upp i en mystisk metallcell med endast en monitor som sällskap. En kvinna (Farmiga) på skärmen förkunnar att Colter är det enda hoppet för att rädda Chicago från en fullständig katastrof.


"You cannot alter this reality while inside the source code."

När man ser mycket film så börjar man också se samma film, om och om igen, fast med olika titlar. Skådisarna byts ut, miljöer förändras, men många gånger så är det samma karaktärsdrag och samma grundplots som återanvänds hela tiden. Skönt då, när det finns personer som Duncan Jones, som för övrigt är David Bowies son om ni nu missat detta, som är en av de som skapar NY film. Moon var något utav ett mind fuck, och det är även Source Code. Ingenting är självklart och man måste verkligen använda hjärnan och hänga med. Det uppskattas i dessa tider av Pirates och Transformers.

Jag måste även säga några ord om Michelle Monaghan, som jag haft en smygcrush på sedan Kiss Kiss Bang Bang. Hon har de mest kärvänliga ansiktsuttryck jag någonsin varit med om. Jag blir bara så vansinnigt sugen på att gå på tivoli med henne varje gång hon är med i en film. Det var allt.

En sak med Source Code som är en smula beklagligt är att den gärna hade fått vara en halvtimme längre. 87 minuter, 87 förvisso jävligt bra minuter, är i underkant. Det känns som om de hade kunnat klämma ur några till. En annan sak som jag känner viss skepsis kring är det något hårda tryckandet på att verkligen banka i sin publik ett visst budskap. Filmens budskap är carpe diem, att leva varje minut som om det vore din sista. Ett budskap som i mångt och mycket är en sann grundval för livet, och ett budskap jag tycker är kärlek i de råaste av beståndsdelar, men sättet Duncan vill lära ut det på känns ibland lite väl mycket som tvångsmatning. Visst, det är en tunn linje mellan att bara presentera ett budskap i en film kontra att istället använda en potatisstöt för att trycka ner sagda budskap i vrångstrupen. Men jag har nog helt enkelt bara för vana att reagera lite extra starkt mot propaganda. Less is more är väl läxan.

Men men, på det stora hela så är Source Code en av 2011 års bästa rullar hittills och jag rekommenderar den varmt till alla som gillar filmer som till exempel Memento och Donnie Darko. Det är den där typen av modern kultfilm som jag tycker att alla ska se, oavsett ålder, kön eller religionstillhörighet. Utan att banka alltför hårt på trumman så tycker jag faktiskt att filmer som Source Code visar upp filmkonst när det är som bäst. Tack till David Bowie, tack till Duncan Jones.

"If you're reading this e-mail, then Source Code works even better than you and Dr. Rutledge imagined."

8/10

Senast ändrad av Man5on, 9 juni, 2011 - 03:27.

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Om det nu fanns någon idiot som tvekade så har i alla fall recensionerna börjat ramla in för Super 8. Den har premiär här i sverige nästa helg. Missa inte.

Här är f.ö. en recension, från Entertainment Weekly

Inför det här året så hade jag förresten Super 8 som den tredje mest lovande filmen, nu får vi snart se hur den tipsningen håller.

Last chance to lose control

Man5ons bild
Inlägg: 597

Super 8 (2011)
Sci-Fi / Thriller / Äventyr (ca. 110 min.)
Med bl.a. Elle Fanning, Joel Courtney, Kyle Chandler, Riley Griffiths
Av J.J. Abrams

Må så vara att det låter lite pajigt, men jag tänker göra det likväl, det vill säga att inleda med frasen "När jag var ett litet barn...". När jag var ett litet barn så såg jag bio- och hyrfilmer såsom It, The Goonies och Stand By Me. Jag älskade skiten ur dessa filmer. Pennywise skrämde mig förvisso så till den graden att jag än idag är skeptisk till dessa satans clowner, men vem bryr sig. Jag känner dessvärre att det är en typ av film som inte riktigt görs idag. Om Harry Potter är nuvarande generations Chris Chambers så fäller jag en tår, liksom. Men mina vänner, hav förtröstan! J.J. och Spielberg har skapat en Stand By Me för 2010-talet och den heter Super 8.

Året är 1979 och mellanstadiegrabbarna Joe (Courtney) och Charles (Griffiths) är i högsta hugg med att färda sin film om en zombieinvasion. Filmen saknar dock något enligt Charles, en kärleksvinkel! De lyckas till sin stora förvåning till sist få med sig den populära tjejen Alice (Fanning) att ställa upp i en scen som skall spelas in på en tågstation mitt i natten. Alice stjäl sin farsas bil och tillsammans åker de ut till stationen. Men mitt i tagningen så går allt åt skogen, ett tåg som kör förbi kraschar och spårar ur i vad som är Ohio's värsta tågolycka genom tiderna. Tåget verkar dock ha en mycket udda frakt och när militären snart är på plats inser ungarna att någonting är jävligt fel och att dom själva är i stor fara.


"I know he wishes he'd been the one who died, sometimes I wish it too."

Om man går på Super 8 och förväntar sig en klassisk monsterfilm, eller värsta Transformers-actionen, så kan jag utan omsvep berätta att då kommer man att bli jävligt besviken. Precis som att Stand By Me's plot kretsar kring ett lik i skogen så kretsar så klart även Super 8's dito kring sitt monster, men det är ju långt ifrån det som är "poängen" med berättelsen. Kamratskap, inträde i vuxenvärlden och kemin mellan personerna är vad som står i fokus. Det är barnen som är filmen, mångt mycket mer än monstret. Det är sån sjuk konstrast mot till exempel just Transformers 3 vars trailer gick innan filmen. Plast kontra kärlek. Jag väljer kärlek 8 dagar i veckan. Det kan även påpekas att den har vissa likheter med den inte alltför kända rullen Monsters från förra året, skulle vara kul att få veta om J.J. har sett den.

Jahopp, väldigt mycket lovord, är Super 8 värsta grymma filmen då? Well, ja, fast den är ju inte felfri. Jag skulle nog i och för sig kalla första timman för i princip felfri. Sen går det lite utför, och upplösningen är tyvärr det som sänker ner betyget från att annars vara uppe och sniffa på de allra högsta höjderna. För att dra en parallell till just It så kan man säga att det är inte helt och fullkomligt olikt just den. Tyvärr kan nog inte ens en extended version fixa till de knasigheter som Super 8 dras med i slutet, men när resten av filmen är så pass klockren så väljer jag att ha överseende alternativt halvt ignorera sista tjugo minuterna. Då stör jag mig egentligen mer på att man döpt den till samma titel som den Svenska titeln till den gamla Nic Cage-filmen 8MM.

En fara med att göra en film där de fyra huvudrollsinnehavarna är barn är ju så klart att just barn allt som oftast är katastrofala skådisar. J.J. har dock lyckats hitta en helt okej drös med ungar som klarar av uppgiften. Speciellt måste man ju lyfta fram Dakotas lillasyrra, Elle Fanning, som är en rejäl talang och som höjer hela filmen ett snäpp. Kyle Chandler (från Grey's Anatomy och Friday Night Lights) är den vuxna motparten och han är ju alltid stabil. Så ja, på det stora hela så har Abrams ännu en succé på sin resumé efter nu senast Star Trek. Han håller verkligen på att växa ut till en försvarare av den goda smaken i annars trötta Hollywood.

Så den slutgiltiga frågan, rekommenderar jag Super 8, och i så fall till vem? Jag rekommenderar den ohyggligt varmt till de som gillar de ovan nämda 80-talsfilmerna, där poängen till viss del var att man ville lära tittarna hur man blir bättre människor med hjälp av varma budskap. Vill man däremot bara ha lite hjärndöd CGI-slaffs och fet action så ber jag er gå på något helt annat istället.

"I believe you."

8/10

Senast ändrad av Man5on, 19 juni, 2011 - 01:19.

Last chance to lose control

Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.