Gustav Granlunds bild
Inlägg: 2417

För information om Indieklubben besök den här tråden.

Det blir mer svenskt i Indieklubben och denna gång är det The Journey Down: Chapter One som skall spelas och diskuteras. Spelet är ett äventyrsspel där man pekar och klickar sig fram genom olika pussel och man skulle nog kunna säga att det flörtar en del med genreklassiker som exempelvis Monkey Island-serien. Det är utvecklaren Skygoblin som ligger bakom och spelet och de pysslar just nu med att få fram nästa kapitel i spelet, men första delen finns att köpa här för ett gäng kronor. Om man inte vill lägga ut pengar på spelet finns en nedskalad gratisversion som är hela äventyret men med annan grafik och ljud.

I vanlig ordning får man gärna slänga upp kommentarer här nedan, och passa även på att rösta när du ändå är igång. Deadline första postade intryck är 23 mars.

Omröstning: 
Spelat klart? Betygsätt The Journey Down: Chapter One här!
1/5 - Ett riktigt skitspel! Hatade varenda sekund! :(
33.3% (1 röst)
2/5 - Helt okej tidsfördriv i väntan på nåt bättre. :/
0% (0 röster)
3/5 - Ett bra spel som var väl värt min tid. :)
66.7% (2 röster)
4/5 - Suveränt spel som jag uppskattade väldigt mycket! :D
0% (0 röster)
5/5 - Ett mästerverk och ett av de bästa spelen jag spelat! <3
0% (0 röster)
Jag orkar inte spela men vill ändå se resultatet.
0% (0 röster)

Skillpoint.se - Be there or be sär

Nate Travellers bild
Inlägg: 196

The Journey Down är ett sådant där spel som mitt Peka- och Klicka-hjärta faller för, men istället för att hamna i ett blomstrande och kärleksfullt förhållande finner jag mig istället hånad, misshandlad och utnyttjad. Det är svårt att tala om det, men jag tänkte göra ett försök.

Grafiken ser helt okej ut, så länge vi talar om bakgrunderna, men fallerar lätt då vi kommer till karaktärsdesignen. För mig sticker den i ögonen och protagonisten ser verkligen anskrämlig ut med sitt horibla utseende. Jag gråter när jag ser honom för det är verkligen som att köra in en nål i ögat av att kolla på honom.

Både röstskådespel och musik har den fejkade rasta-gunget i sig som är så karikatyriskt att det blir pinsamt... då det är som bäst. Nu är det här en personlig prefens, för mig fungerar inte sånt och för någon som gillar det kanske det låter bra. Men jag är inte en av dem.

Handlingen, ja. Det finns något intressant där djupt inne, men när protagonisterna är lata idioter väcks ingen direkt sympati för dem och då de fjantar omkring i spelet förloras intresset även där. Lägg till den riktiga dåliga aspekten peka- och klicka-spelen, det vill säga ologiska pussel, så finns det verkligen ingenting kvar att älska.

Ja, det var jag som satte en etta i betyg. Det här kan vara en av förra årets mest plågsamma spelupplevelser jag hade. Det får med andra ord ingen kärlek från mig.

Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.