Nu när Dead Space 2 inte riktigt lyckades få mig pilsk så vände jag mig till Resonance of Fate, som legat inplastat här nåt halvår i väntan på bättre väder. Resonance of Fate (eller End of Eternity som det heter i Japan) är alltså tri-Ace (mest kända för Star Ocean-serien och Valkyrie Profile) senaste alster i jrpg-djungeln.

Saker som sades om det inför PAL-släppet var bl.a. att det skulle vara så svårt att man började gråta. Det är ju iofs inget att sträva efter men ja, det såg ju estetiskt fint ut iaf.

Distant future, världen är helt asgiftig, alla bor i ett högt jävla torn. Energin dalar, saker blir sämre i tornet, 3 random prisjägare försöker rädda dagen.

Det som drar mig till att spela det hära spelet är främst att 1/ stridssystemet är helt unikt och liknar inget annat, och 2/ kartsystemet är helt unikt och liknar inget annat.

Nu har jag bara lirat sisådär 5-6 timmar, så jag är långt ifrån fullärd. Men man kan säga att det verkar tämligen komplext. Men moddar sina skjutvapen på ungefär 42830 olika sätt och striderna som är i realtid när man rör sig, men pausas när man inte rör sig, påminner mer om schack med vapen än något annat. Alternativt sax, sten, påse, ödla, Spock. Säg såhär, jag satt med tutorialen i 45 minuter, sen dog jag på första fienden. Satans jävlar. Men det blir något roligare när man fattar vad man håller på med.

Kartan är kortfattat som sådan att du börjar med din hemstad, och sedan låser du upp hexagoner efterhand lite som du vill för att kunna utforska. Hexagonerna har sedan typ 8 olika färger, samt sitter ihop i 8 olika mönster, vilket gör att du måste pussla o anpassa. Även det här är inte direkt det enklaste att sätta sig in i och som grädde på moset är spelet ungefär lika pedagogiskt som en turkisk hora i mjölkbad.

Men allt detta till trots så har jag haft relativt roligt med Resonance of Fate hittills. Det är väldigt unikt i sina detaljer, även om skalet luktar 1995 lång väg. Förrenderade bakgrunder ála FFVII och, milt sagt, inte särkskilt tekniskt lysande grafik. Men men, det lockar att spela vidare, vilket någonstans är det högsta man kan begära av ett spel.

Är det nåen mer som suttit o lirat det här?