Battlefleet Gothic: Armada

Recension - PC - tors 21 april 2016, kl 19.15

Släppdatum: 2016-04-21    Genre: Strategi
Utvecklare: Tindalos Interactive    Åldersgräns: 12+

Betyg: 4/5
"I den bistra och mörka framtiden finns det bara bra rymdspel"

Jag har spelat mycket Warhammer genom mina dagar, både i digital form och av den sorten som går ut på att putta runt tennsoldater. Men just Battlefleet Gothic-spinoffen har jag aldrig beblandat mig med. Så jag är på intet vis kvalificerad att avgöra huruvida Battlefleet Gothic: Armada är en trogen digital anpassning av originalreglerna à la Blood Bowl eller mer av en fribrytare som Dawn of War. Men vet du vad? Det är nog inte så många andra som spelat Battlefleet Gothic heller så jag tror att det här spelet hoppas på en lite större målgrupp. Och vet du vad? Det förtjänar en större målgrupp. För oavsett bokstavstrogenhet är Battlefleet Gothic: Armada en väldigt angenäm bekantskap.

Battlefleet Gothic: Armada utspelar sig i Games Workshops Warhammer 40,000-universa där allt är mörkt och hemskt. Mänskligheten har enats i en galaxomspännande totalitär kult under den allsmäktige gudakejsaren men är ständigt under belägring från kätterska utomjordingar och värst av allt - Kaosgudarnas korrumperande inflytande. Det är ungefär som The Jetsons fast tvärtom, alltså. Just den här berättelsen handlar om Kaoshärföraren Abaddons tolfte Svarta Korståg mot människoimperiet och till skillnad från de flesta Warhammer 40,000-spel så rör det sig inte om bittra markstrider, utan det är i yttre rymden man får drabba samman.

Ska man hårdra det så liknar Battlefleet Gothic: Armadas spelupplägg mest av allt XCOM, och det finns ju sämre sällskap att befinna sig i. Man måste ta kontroll över sin rymdflotta på det strategiska planet - bestämma vilka mål som är viktiga att ta sig an, uppgradera och köpa nya skepp och se till så att man inte får slut på vare sig resurser eller befolkade planeter. Men mest ligger fokus på vad jag tror vi alla kan enas om är det absolut bästa som finns här i världen: massiva bataljer mellan gigantiska rymdkryssare som sliter varandra i stycken med torpeder och laserstrålar.

Och det finns en hel del djup i skepp-mot-skepp-striderna. Eftersom det inte direkt rör sig om några smidiga bestar är placering och manövrering ofta a och o, men det är även viktigt att hålla koll på varje individuellt skepps olika förmågor. Allt som allt tycker jag det är en riktigt välgjord blandning av micro och macro, främst på grund av den ganska långsamma hastigheten. Missförstå mig rätt, en strid tar sällan mer än en kvart, men allt rör sig så metodiskt att till och med min gamla hjärna hinner med att aktivera torpeder och pulsbomber när det behövs. Och om inte annat är det bara att trycka på space för att slöa ned tiden till i princip stillastående. Man har heller inte någon överväldigande mängd enheter, oftast rör det sig om mellan två och åtta skepp per sida beroende på om man föredrar väldiga slagskepp eller smidiga (nåja) fregatter.

Mitt enda riktiga klagomål är att nivådesignen alltför ofta känns väldigt orättvis. Det finns ett halvdussin olika standarduppdrag och man lär sig snabbt vilka man föredrar. Aldrig på tusen år att jag vill eskortera en konvoj mot de galet smidiga rymdalverna Eldar, till exempel. Andra känns nästan mer som att singla slant. Ta Assassination till exempel, där man måste utrota fiendens flaggskepp inom tre minuter. Har man otur kan man irra runt de där tre minuterna utan att knappt ens hitta skeppet ifråga, medan om man lyckas chansa rätt på var det befinner sig från början antagligen har en ganska lätt match framför sig. Så utslaget på någon form av genomsnitt så är det väl inte en “svårare” match än många andra, men de där ögonblicken av djup frustration infinner sig ändock. Fördelen är väl att man själv lär sig vad man föredrar och kan välja vad man vill ge sig på, men ibland blir en väldigt kritisk planet anfallen och då är det bara att bita i det sura äpplet. Rent generellt skulle jag säga att man inte bör räkna med att vinna alla sina drabbningar, utan det är ett givande och ett tagande och så länge man segrar cirka två av tre gånger så bör man kunna tuffa vidare ganska bra.

Med jämna mellanrum beordras man även ut på storyuppdrag som ofta har ett mer unikt upplägg, och de är ganska bra utspridda för att ge lite extra krydda åt det som annars hade kunnat kännas lite enahanda. Storyn i sig lär väl knappast vinna något nobelpris, men den fyller sin funktion och är full av coola och välskådespelade karaktärer. Därtill får man ju hela Warhammer 40,000-universats bakgrundshistoria på köpet, och den har ju hunnit växa sig ganska rik under de senaste trettio åren. Att sedan alla Imperiets rymdskepp ser ut som flygande kyrkor är som Dr. Alban skulle sagt “bara att acceptera”.

Summa summarum så är jag riktigt imponerad av Battlefleet Gothic: Armada. Efter en del famlande i mörker i början så har det börjat klicka mer och mer. Det fria upplägget inbjuder till omspelning och nu suger det i tarmen efter “bara en runda till”. Gillar du vare sig klurig strategi, rymdkryssare eller Warhammer 40,000 så kanske inte Battlefleet Gothic: Armada är din sorts spel, men då låter det å andra sidan också som att du skulle behöva se över ditt liv.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.