Boom Street

Det finns vissa koncept som i är princip omöjliga att förbättra. Oavsett hur många schackvarianter folk kommit på så är det originalet som stått sig i hundratals år. Tetris är ett annat exempel som är så genialt i all sin enkelhet att de nymodigheter som tillkommit bara tar det från perfektion till trasigt. Hundraåringen Monopol borde rimligen sälla sig till denna exklusiva skara men jag är här för att rapportera motsatsen.

Boom Street är nämligen på det stora hela just Monopol. Trots att det är Mario med kompanjoner som traskar runt på ett bräde bör man inte missta det för Mario Party, här förekommer inga vilda minispel men däremot ett betydligt mer gediget brädspelsparti. Som jag var inne på har de dock faktiskt lyckats göra det smått simplistiska Monopol bättre genom att lägga till nya idéer. Mest central är aktiehandeln, som likt verklighetens bygger på tillgång och efterfrågan. Det gäller att ha is i magen när folk börjar manipulera priser, och det hela kompliceras ytterligare av att de olika butikerna - motsvarigheten till Monopols gator - alla är knutna till olika aktier och i sin tur påverkar och påverkas av vad som pågår på börsen.

Det är inget en mänsklig bank skulle drömma om att behöva kalkylera varje runda, men som digitalt brädspel fungerar det faktiskt excellent och ger spelet en ytterligare dimension och rejält med omspelningsvärde. Lägg där till en uppsjö olika spelplaner med olika former och trick så känns det som ett väldigt gediget paket som kan tilltala såväl moster Agda som en mer inbiten strategispelsnörd. Tyvärr finns det dock en del skavanker. Främst är samma sjuka som brukar drabba Nintendos multiplayerspel, nämligen att det bara går att låsa upp nya banor i enspelarläget. Till Boom Streets försvar bör sägas att det inte alls är samma själadödande upplevelse att spela på egen hand som Mario Party, men det är fortfarande ett synnerligen korkat upplägg.

Blandar man in datorstyrda spelare vill jag också lägga in en personlig varning för den onde svampmagnaten Toad, som förutom sin sedvanligt trumhinnekrossande röst också verkar vara en ohelig fusion av Alexander Lukas och Joakim von Anka eftersom han alltid slår precis vad han behöver och sedan passar på att bygga upp ett butiksimperium som skulle göra självaste Ingvar Kamprad avundsjuk.

På det stora hela är dock Boom Street en njutbar upplevelse, så länge man förstår vad det är man får. Vilket vill säga Monopol. Fast bättre.

Sebastian Magnusson

Diggar värmen och alla vackra färger i Final Fantasy XIII-2... en stor kontrast från Dark Souls! 02/10/2012 - 09:07