Call of Duty: Infinite Warfare

Recension - Playstation 4 - ons 23 november 2016, kl 12.47

Släppdatum: 2016-11-04    Genre: FPS
Utvecklare: Infiniti Ward    Åldersgräns: 18+

Betyg: 3/5
"Fortfarande essentiellt för fans av serien men här finns lite att hämta för den icke övertygade"

Releasen av Call of Duty: Infinite Warfare har varit en enda lång, brant, uppförsbacke. En stor del av deras gamla fanbase är inte nöjda med utvecklingen (en mix av P2P och dedikerade servrar som orsakar disconnects lite för ofta, mer och mer fokus på det eviga hoppandet och skuttandet samt käppar i hjulen för PC-spelarna i och med att till exempel de med Steamversionen bara får spela mot andra med just Steamversionen). Samtidigt sitter nya spelare och undrar varför i hela fridens namn de ska bry sig om ett grått och alldeles för hetsigt COD när de har Overwatch. De omdömen jag sett från mina vördade kollegor har rört sig i spektrumet "nja, njä" där de tycker att kampanjen är försumbar och multiplayern daterad. Någon tyckte till och med att vapnen kändes fjuttiga och saknade tryck, det lilla extra "umfet".

Jag har väntat lite med min recension av Call of Duty: Infinite Warfare för att jag ville suga på karamellen lite extra. Jag var inte helt övertygad om att det var ett givet "varken bra eller dåligt"-spel. Nu vet jag vad jag tycker.

Den treenighet som utgjort Call of Duty de sista åren är kampanjen, multiplayern och zombieläget. De tre finns naturligtvis med här. Vi tar och tittar på dom var för sig först.

Kampanjen
Den utspelar sig i en framtid där våra naturtillgångar är tömda och planetens potential är förbrukad. Jorden har... tagit slut kort och gott. Mänskligheten löser det som mänskligheten löser allt, vi sopar skiten under mattan och ger oss på nästa område att utnyttja. I vår jakt på nya planeter, asteroider, tillgångar och material - domderat av UNSA (United Nations Space Alliance - tänk rymd-USA) - dyker det ofelbart upp grupperingar som vill kissa alla i ögat, så det är därför SCAR (Special Combat Air Recon) existerar. För att beskydda och för att tjäna. En särskild gruppering som tidigare var en del av UNSA men som nu har fått sina fiskar varma och är lite purkna är SDF (Settlement Defense Front) och de skrider genast till verket med att förklara krig mot UNSA. Vi spelar som Nick Reyes, en nytillsatt kapten på krigsflottan Retribution, och målet är helt enkelt att sätta stopp för SDF. Det är ju inte jätteoväntat att det är en enkel "USA ska rädda alla men några håller inte med så nu ska vi döda dem"-premiss men vad gör man.

Äventyret drar igång och jag upptäcker med detsamma att upplägget är lite annorlunda från tidigare delar i serien. Den här gången får vi titta på en karta över solsystemet och själva bestämma i vilken ordning, och om alls, många av uppdragen ska genomföras. Det ger en liten nyans av självbestämmande som känns rätt välkommen, men uppdragen varierar sig beklagligt nog inte särskilt mycket. Och så måste vi flyga det skittråkiga rymdskeppet i var och varannat sidouppdrag. Ibland är det till och med det enda uppdragen går ut på. Tyvärr känns detta som snoozeville deluxe för undertecknad, men jag antar att det finns personer där ute som gillar att fisa omkring i rymden och pew-pew-pew:a på andra rymdskepp och höra ointressant lingo spraka i radion. När vi äntligen får börja skjuta lite skit till fots känns mycket igen på ett bra sätt, det är Call of Duty. Kontrollen sitter som en smäck, följsamma 60 bildrutor per sekund, ordentligt med action och balla explosioner. Lite robotar också och sådant som hör rymden till. Jag kunde ändå känna att temat var lite för mycket "hej vi är i rymden" för min smak som inte gillar rymdtema, och samtidigt tror jag det var för lite rymd för de som gillar rymdtema. Det blev något mellanting, där jag tycker de kunde tagit ut svängarna ytterligare. Som det är nu tror jag det känns lite underväldigande för båda lägren. Och när jag äntligen jobbat upp lite intresse för storyn så är den naturligtvis slut. Jahapp.

Multiplayern
Det finns ett helt gäng med väldigt bra kartor i multiplayern. De är precis lagom stora och väluttänkta för att det ska bli röjigt. Inte för mycket dötid där vi inte träffar på någon annan spelare och så gott som inga fega smygställen för smutsiga snipers att lägga sig på. Inte sagt att det inte finns utrymme för alla spelstilar, men det finns väldigt få, om några, ställen där spelare kan ha ryggen fri. Det blir en bra ruljans på positioneringarna där ingenting är säkert. Vapnen saknar inte alls den kraft jag hörde de skulle sakna utan känns bra och roliga. Jag dras som vanligt till de med kulor i stället för de energibaserade vapnen, men det finns gott om båda typer. En helt ny vapentyp ser dagens ljus i Call of Duty-serien i den här multiplayern, nämligen Type-2. Det är något så fint som ett automatvapen OCH akimbo i ett. Det beter sig först som vilket annat automatvapen, men när vi håller inne triangel (eller Y på Xbox One och vad det nu är på PC) så plockas vapnet isär till två som vi sedan kan dual wielda, hurra! Ett vapen som är bra både på avstånd och nära håll och som är superroligt att plocka isär och sätta ihop hela tiden. Jag som gillar ljudet av metalliska vapen som laddas om och fjupplas med kan bokstavligt talat inte få nog av det, jag tar isär och sätter ihop min Type-2 säkert hundratals gånger per match.

De flesta populära spellägena återfinns här men jag håller mig oftast till mina två favoriter Domination (håll tre huvudpunkter på kartan längre än det andra laget) och Kill Confirmed (när nån dör tappar denne sin dogtag, sen gäller det för lagen att samla på sig så många sådana som möjligt för att skrapa ihop poäng) och de känns aldrig orättvisa eller opassande. Kartorna är utstuderade att skapa så bra fighter som möjligt, även om jag då helst hade sett att dubbelhoppandet togs bort. Som någon sa häromdagen "Keep COD on the fucking ground!". Jag förstår att tanken är att vi ska kunna mötas i luften och typ gå Matrix på varandra, men det slutar ju med att alla bara hoppar omkring som kaniner och skjuter vilt omkring sig. Utöver dubbelhoppandet är det nog bara spelets ovana att få anslutningsproblem lite väl ofta som jag kan räkna till det negativa. I övrigt är det så gott som felfritt. Smaksaker däremot kommer ju alltid gå att diskutera, men det är ju just smaksaker.

Zombieläget
Det bästa temat någonsin på ett zombieläge, 80-talet, gör entré. Tänk B-skräckisar, neonljus, retrodoftande musik, tonårsstereotyper, utomjordingar, arkadmaskiner... Ni fattar. Det är fullständigt fantastiskt att gå omkring i zombieläget och titta på roliga saker. Däremot är det också fullständigt överfyllt av en miljon olika saker att interagera med (trofépengar, bonuskort, strömbrytare, dörrar, spakar, åkattraktioner, godismaskiner, spåmän-montrar, fällor och listan bara fortsätter) och väldigt ettriga zombies som sammanslaget uppenbart är designat kring att vi ska vara ett fullt team med en tydlig plan och förmågan att hjälpa varandra ur ständiga knipor. Jag, som körde just zombieläget ensam, hade väldigt svårt att klara mig och fick mest springa runt i panik i stället för att insupa atmosfären och uppskatta detaljerna. Dessutom har zombieläget ett eget rankingsystem som gick otroligt långsamt att göra framsteg i ensam, så jag tänker att zombieläget är något för spelkvällarna med kompisarna, inte för den enskilde spelaren.

Summa summarum
Jag hade ett samtal i ämnet med min granne häromdagen och han upplevde att många spel idag, och spelare, är alldeles för otåliga. De kan inte bida sin tid, planera och arbeta med till exempel skadereducering, de vill bara "KÖTTAAAAAA". På det viset kan jag känna att Call of Duty verkligen inte är för alla. Inte numer i alla fall. Det är i sanning köttandets innersta väsen vi bjuds på, det är full fart från början till slut och innan du lärt dig kartorna och att reagera snabbare än en huggorm på tjack kommer du att leva ungefär tio sekunder i stöten innan det är dags att respawnas för att någon sköt dig i ansiktet med en kulspruta. Det är inte för alla, men det behöver det ju inte vara heller. De som gillar den här typen av tempo bör ta sig en titt på Call of Duty: Infinite Warfare (eller i ärlighetens namn nästan valfri senare del ur serien). De som skyr den som pesten gör tveklöst bäst i att leta annorstädes efter valuta för pengarna. Svinbra action med extremt uppskruvat tempo med ett antal småskavanker och en lite halvtråkig kampanj gör att spelet hamnar i "jo men det är bra"-spektrumet för mig, men jag skulle inte rekommendera det till vem som helst utan att tänka mig för.

See video
Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.