Catherine

Recension - Playstation 3 - mån 6 februari 2012, kl 12.07

Släppdatum: 2012-02-10    Genre: Pusseläventyr
Utvecklare: Atlus    Åldersgräns:

Betyg: 3/5
"Japans svar på Heavy Rain"

Catherine är Persona-teamets första hd-spel och det saknas inte beröringspunkter mellan Persona-serien och Atlus nyaste alster. Fokusen på att bygga relationer, religiösa och mytologiska vinkningar samt det faktum att allt är helt jävla skruvat är något som återkommer även i Catherine. Vad som inte återkommer är däremot rollspelsfundamentet. Det känns som att de velat berätta en djup och välpresenterad story, men inte haft råd med att göra de faktiska spelmomenten i samma anda. Lösningen? Man slänger ihop berättelsen med ett tämligen orelaterat pusselspel istället.

Välkommen till en snillrik övning i frustration
Okej, det är att hårdra det lite till Catherines nackdel. Det bör sägas att blockpusslandet som utgör lejonparten av Catherines mer traditionella spelmekanik som regel både är välgjort och varierat. Och bitvis förbaskat svårt, på den där "gnaga på handkontrollen"-nivån. Men faktum kvarstår att oavsett dess kvaliteter så hade inte Catherine varit tillnärmelsevis lika hajpat om det hade varit allt spelet haft att erbjuda. Det som gör detta till lite av ett problem är att det känns väldigt lösryckt att ena stunden klättra på block och andra supa in en interaktiv berättelse. Det görs några halvhjärtade försök från spelets sida att koppla samman de två genom att antyda att de olika sätt man kan ta sig vidare upp i blocktornet reflekterar de olika vägar huvudkaraktären Vincents livsöde kan ta, men det är en vek förklaring utan förankring i själva spelmekaniken och jag köper den inte.

Ett tecken på Catherines tydliga och trovärdiga karaktärsteckningar är att det är lätt att relatera till karaktärerna
Det som verkligen lockar med Catherine är alltså själva ramberättelsen om Vincents dragning till två olika kvinnor - hans flickvän Katherine och det blonda bombnedslaget Catherine - och de förvecklingar och problem som detta ger upphov till. Spelet är förlagt till ett fåtal platser, bortsett kortare besök i Vincents lägenhet (och förstås hans blockpusslande mardrömmar) är det baren Stray Sheep som är spelets huvudsakliga lokal. Trots spelets övernaturliga inslag i övrigt ger det ändå en jordnära känsla att driva runt i baren, sms:a med sin valda dam och snacka skit med sina kompisar. Och även om det ibland behandlas aningen ytligt bör Catherine hyllas för att det ändå har ett för spelvärlden så ovanligt tema som mänskliga relationer i centrum.

Berättelsen presenteras både i spelmotorn och med tecknade mellansekvenser
Faktum är att Catherine bitvis känns som Japans svar på Heavy Rain i hur det avhandlar vardagliga situationer och lägger fokus på interaktionen karaktärerna emellan. Det mesta man gör har en inverkan på hur man ställer sig till någon av de två kvinnorna, och även om man omedelbart får se konsekvenserna av sitt handlade i form av en sedvanlig poängmätare så är totalsumman dold. Det är alltså inte som exempelvis Mass Effects moralmätare där man när som helst kan se om man är en babyätare eller Moder Teresa utan man får agera lite mer på känsla. Det är visserligen inte svårt att lista ut vad man bör säga för att försäkra sig om att min-maxa antingen Catherine eller Katherine, men jag tycker själv man tappar lite av poängen då.

Catherine är ett vasst pusselspel och som interaktivt relationsdrama betraktat är det en triumf, det enda som är synd är att skarvarna däremellan är lite väl synliga.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Mickemoss bild

En smiley säger mer än tusen ord.
:tard:

Kletets bild

Ett spel som jag definitivt tänker spela innan årets slut. Verkar vara smått fantastiskt. :bigsmile:

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.