Dante's Inferno

Recension - Xbox 360 - tis 1 juni 2010, kl 19.47

Släppdatum: 2010-02-05    Genre: Hack 'n slash
Utvecklare: Visceral Games    Åldersgräns: 18+

Betyg: 3/5
"Barnförbjudet, plagierat och bitvis underhållande"

EA Redwood Shores, som numera heter Visceral Games, gjorde något oväntat ett av de bästa spelen under 2008. Dead Space slog ner som en blixt från klar himmel och återupplivade skräckspelsgenren. Under 2010 går de längs en mer utstakad stig. Dante’s Inferno tar oss med på en resa genom helvetets nio cirklar, och fortare än du hinner säga Kratos så märker du var spelhuset har hämtat sin inspiration.

Dante är med allra största säkerhet definitionen av beslutsamhet.
Historien bakom spelet är baserat på det gamla litterära verket, ”Den gudomliga komedin”. Ni som inte är bekanta med diktsamlingen behöver inte vara oroliga – vad spelet går ut på är inte svårare än att du som Dante ska försöka rädda din älskade, som straffas i helvetet för Dantes synder under det heliga kriget. Historien är löst baserat på källmaterialet, vilket också är till dess fördel. I den faktiska berättelsen vandrar Dante mest omkring och observerar. I spelet går det lite vildare till, Visceral Games tolkning av Dante är inte typen som lägger sig ned och ger upp. När döden kommer och ska hämta honom totalvägrar han, snor dödens lie som han sedan tillintetgör honom med. Han dödar döden, redan under spelets första minuter. Med samma lie gör han sedan slarvsylta av det mesta som finns att erbjuda i underjorden.

Inte helt oväntat så är helvetet inte någon vidare trevlig plats att vistas på. Döda själar ligger tätt paketerade i trånga burar där de bönar och ber om att få slippa lidandet. Miljöerna är mörka, fuktiga och under vissa delar väldigt groteska. Spelet visar med tydlig beslutsamhet att det inte är riktat mot det yngre. Det bjuds på nakenhet, brutalitet och tillräckligt med blod för att få vilken splatterfilm som helst att rodna. Den grafiska bilden är med det väldigt passande, man har verkligen lyckats att porträttera helvetet som en ogästvänlig och hemsk plats.

De första cirklarna som Dante besöker bjuder på riktigt mycket variation och välavvägd action. Tempoväxlingen sköts med bravur och det blir sällan tråkigt att spela. Spelets fiender representerar dessutom den aktuella cirkeln väl, där framförallt vällust-cirkeln sticker ut som ett extra minnesvärt spelögonblick. Grafiken målas upp fint, kontrollen känns tajt och det känns extra kul att man kan utveckla Dantes förmågor i den riktning som man själv vill. Dessutom upplever jag faktiskt några av pusselmomenten som underhållande, vilket är rätt unikt då jag väldigt sällan uppskattar sådana partier i den här typen av spel.

En hel del fiender får smaka på Dantes lie under spelets gång.
Tyvärr så vänder alltsammans efter ett tag. Någonstans halvvägs in verkar det ha tagit slut på batterierna. De episka och omväxlande miljöerna avtar och istället möts jag av vågor av likartade fiender i trånga rum, om och om igen. Det är också här Dante börjar utveckla kraftiga samarbetssvårigheter. Framförallt under pussel-segmenten har han lätt för att misslyckas med de enklaste av uppgifter. Situationer uppstår ofta där det är helt glasklart vad du som spelare behöver göra, men att klara uppgiften känns mer som ett tärningskast då Dante gör lite som han själv vill. Hela andra halvan av spelet känns väldigt framstressat och omotiverat – vilket kanske också har sin förklaring i att spelet troligen tjänar på att släppas innan ett visst annat liknande spel som släpps nu under våren.

Det främsta problemet jag har med spelet är dock den totala bristen på originalitet som spelet visar upp. Visceral Games har förvisso varit öppna och ärliga när de erkänt God of War-serien som inspirationskälla, men faktum är att det här snarare känns som ett plagiat. Allt från hur kontrollen är uppbyggd till bandesign och karaktärsutveckling känns mest som en ren kopiering. Det är okej att låna och tolka det som andra har gjort, men när man bara slänger på en ny kostym och en handling som man för övrigt inte skrivit själv börjar vi närma oss absurditet.

Men å andra sidan kan man ha sämre förebilder än God of War-serien. Är du sedan tidigare ett fan av Kratos äventyr kommer du utan tvekan att uppskatta Dantes kamp också. Under spelets första delar gör man mycket rätt, och även om det inte räcker ända fram så är helheten fortfarande så pass positiv att jag här och nu skulle kunna be samtliga som är sugna på lite slaktaraction att dra åt helvete nu under våren.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.