Dark Souls 3

Recension - Playstation 4 - tis 12 april 2016, kl 08.00

Släppdatum: 2016-04-12    Genre: Action/äventyr
Utvecklare: From Software    Åldersgräns: 18+

Betyg: 5/5
"Ett superbt actionäventyr i absolut toppform, som förhoppningsvis sätter en värdig punkt för serien"

A parva ollam faba, coactus sternumenta et an piscari virgam. Det är latin för ”en liten kruka med bönor, en tvingad nys och ett fiskespö”. Jag ville så gärna inleda recensionen på Dark Souls 3 med något som lät latinskt och bistert, men jag kunde inte förmå mig att förvalta ansvaret på ett vuxet sätt. Dark Souls 3 är för himla seriöst för att jag ska kunna göra annat än att streta emot.

Dark Souls 3 har enorma skodon att fylla. Inte nog med att From Software lockat till sig en ytterst hängiven publik, de levererade ett av fjolårets bästa spel med Bloodborne. Det är också därför jag inte alls är förvånad när de faktiskt lyckas ta konceptet ytterligare ett litet steg i finess, balans och estetik. De använder sig helt enkelt av allt de lärt sig och lyckas få ihop vad jag anser vara kulmen av hela Souls-universat.

Nyheter, idel nyheter
Det är till min stora förtjusning som ett antal förbättringar införts som gör spelandet extra angenämt. Ett av mina allra största frustrationsmoment i tidigare delar har varit att behöva levla upp för att kunna få dricka snabbt ur estusflaskan. Det vill säga hälsodrycken. Jag skrek mig många gånger hes över att min karaktär sakta korkade upp, ställde sig i rätt position, började dricka i långsam takt och sen – PANG - landade en drake och pulveriserade varenda ben i kroppen på mig. Den här vändan tar jag redan från början en snabb slurk ur estusflaskan som om jag befann mig i New Game+!

Miljöerna är minst sagt vackra.
En annan mycket välkommen förändring är att jag får sälja min överflödiga packning närhelst jag behagar i stället för att leta upp en endaste liten specifik NPC som går med på att köpa mitt skräp vid ett tillfälle. Sen har vi ju så klart de två nyheter som helt ändrar hur jag spelar Dark Souls, nämligen att dödsfall inte längre straffas med inkrementell reducering av hälsomätaren samt att de flesta vapen åtföljs av en uppsättning olika specialattacker som uppmuntrar oss att inleda fler, och experimentera med, strider. Dessa nyheter ackompanjeras av en intrikat sammansatt värld som belönar den som utforskar alla skrymslen och vrår samt populerar densamma med vildsinta fiender som verkar ha ork till längre attacker än förut. Framgår det varthän jag vill komma? Det är roligare och mer belönande att utforska världen när den både är organiskt sammanlänkad och inte bestraffar nyfikenhet med obönhörlig hälsomätarreducering. Och de många varierade attackerna kommer väl till pass när fienderna verkar ha dopat sig hela högen.

Tinnar och torn!
En attack jag själv värderar mycket högt är guard break, som kompenserar bra för när jag har en sköld som inte tillåter parry (just det, alla sköldar tillåter inte parry-rörelser). Den gamla vanliga devisen ”rulla förbi fiendens attack och stick vapnet i ryggen på'n” står sig bra även här men kan vara lite marigare att få till i och med många fienders envishet och energi. Även bland statsen hittar vi en nyhet i form av Luck. Ju fler själar jag investerar i denna kategori ju större chans att fiender tappar värdefulla saker. Jag vet inte hur mycket nytta jag hade av det 15 timmar in men i början var det guld värt att få lägga rabarber på alla möjliga vapen och föremål som strösslades vilt omkring mig.

Nästan perfekt
Allting är däremot inte en dans på röda rosor. Bilduppdateringen ligger och kämpar på 30 fps, vilket jag personligen tycker hör till föregående generation (upplösning < bilduppdatering), och vid flera tillfällen trillar den längre ner. Vissa bossar är rent ut sagt pisstråkiga och man återanvänder områden och koncept där jag tycker att ännu mer nytt och ballt kunde ha pressats in. Vidare har det blivit extremt givmilt med bonfires, till den grad att många av dom används som enstaka checkpoints snarare än en trygg punkt att återkomma till. I tidigare delar har jag sprungit omkring som en livrädd kanin och bett till Jebus om att få syn på en bonfire för att inte dö och gå miste om alla godsaker jag samlat på mig i mitt anletes svett. Numera springer jag förbi en handfull bonfires på varje nytt äventyr ute i den stora vida världen, vilket gör att jag inte alls är lika nervös. ”Går det så går det” är en inställning jag har råd att kosta på mig mycket oftare i Dark Souls 3.

En ganska oinspirerat skapad fiende.
Jag är otroligt investerad i världen, jag kan sitta flera timmar och gräva i de flummiga ledtrådarna, leta efter nya små genvägar och gömda skatter, jag ser fram emot varje samtal med NPC:erna och frågan är inte om jag kommer spela New Game+ utan hur många vändor jag kommer köra innan det är dags för ett annat spel att äta upp min fritid. Jag kan se mig själv spela Dark Souls 3 väldigt, väldigt länge. Däremot känner jag mig personligen ganska mätt på miljöernas tema och att det här alltså är kulmen på hela grejen. Häromdagen sa någon till mig att hen hoppades på att nästa projekt från From Software skulle gå i scifi-tema med lasersvärd och rymd. Jag skrockade till och tänkte ”fy fan för rymdtema”, men jag kunde inte sluta tänka på att snart är vad som helst en välkommen kontrast till den mörka fantasymedeltiden som Souls-spelen vältrat sig i under flera år. Nu kan vi det här va?

See video
Fruktstund! 01/02/2014 - 16:00

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.