Ilomilo

Det finns få spel som kan mäta sig med Ilomilos varma och mysiga yttre, om ens något. Till och med de hårdaste hjärtan smälter när de söta filurerna trippar fram på de kubformade platåerna. Det är helt enkelt bedårande att fästa blicken på. Som en enhörning som nyser fram regnbågar ungefär. Det är lätt att bli förälskad i Ilomilos grafiska uppenbarelse, om man inte är allergisk mot allt som är gulligt och fint det vill säga. Men att det skulle vara ett vackert spel att titta på visste vi redan när de första bilderna från spelet dök upp, frågan har snarare varit om det erbjuder något mer än snygg grafik.

Ilomilo är ett nivåindelat pusselspel där varje bana går ut på att de två figurerna Ilo och Milo ska pussla sig fram med hjälp av kuber som besitter olika egenskaper för att avslutningsvis finna varann. Man kan växla mellan de två karaktärerna när som helst för att bereda väg för den andre. Det går att spela i co-op med en kompis men det går lika bra att ta sig an spelet på egen hand. Nivåerna består av länkar med kubformade plattformar och låter spelaren befinna sig både ovanför och under dessa. Med detta gravitationstrotsande inslag gäller det verkligen att tänka till för att besegra några av spelets svårare pussel. Man kan också plocka upp speciella kuber som ger tillgång till nya rutter för karaktärerna om de placeras ut på rätt ställe. Kuber som bildar broar eller kuber som agerar falluckor för att nämna några exempel. Premissen med att alternera mellan de två figurerna och att skapa nya vägar känns till en början simpel men bjuder en bit in på riktigt tuffa utmaningar. Enda klagomålet jag har är att kameran kan uppfattas som lite bångstyrig emellanåt.

Ett ovanligt inslag i spel som släpps på Xbox Live Arcade är lokalisering. Southend Interactive har valt att implementera svensk text i spelet och jag var rädd för att spelet skulle uppfattas som lite bolibompa-barnsligt på grund av detta men ångrade mig snabbt när de skruvade små bakgrundshistorierna introducerades. En av karaktärerna som det skrivs om heter Sebastian och han dyker upp lite då och då i spelet för att hjälpa Ilo och Milo, berättelserna man får ta del av under laddningsskärmar och liknande om honom är så fantasifulla och roliga att man inte kan annat än att kapitulera. De underfundiga historierna borrar sig rakt in i hjärtat. Den fantastiska musiken förtjänar också den ett omnämnande. Soundtracket går i samma vrickade stil som resten av spelet och domineras av annars underrepresenterade instrument som dragspel, xylofon och ukulele, vilket ger ljudbilden en rätt underlig men också oerhört passande ton.

Det är svårt att inte älska Southends mys-pysiga skapelse. Grafiken och designen är verkligen härligt sockersöt men det är inte bara inramningen som glänser, pussellösningen är på sina håll smått genial. Dessutom finns det gott om saker att samla och uppleva utöver det huvudsakliga målet. Tyvärr lider spelet av buggar som gör att det låser sig vid jämna mellanrum. Vissa har mer problem än andra med detta men trots att det i skrivandets stund inte är släppt på riktigt än är det trist att en sån här sak förstör helhetsintrycket. Utvecklarna har dock utlovat en patch som löser detta i framtiden. Det står dock klart att Southend har träffat helt rätt med Ilomilo och levererar här ett vackert, charmigt och finurligt pusselspel som borde tilltala alla som gillar klurigheter och stämningsfulla upplevelser.