L.A.Noire

Recension - Playstation 3 - mån 23 maj 2011, kl 09.49

Släppdatum: 2011-05-20    Genre: Action/Äventyr
Utvecklare: Team Bondi    Åldersgräns: 18+

Betyg: 4/5
"Ett fantastiskt detektiväventyr!"

Efter enorm hype har så L.A. Noire anlänt och väntan har varit väl värd. Nu gäller det egentligen bara att bena ut hur bra Team Bondis spel egentligen är, men att det är något i hästväg råder det ingen tvekan om. Som detektivspelsälskare är jag kär. L.A. Noire är underbart, men sådana här spel är alltid svåra att recensera. Jag vill ha sagt så mycket, förklara noga, uttrycka mig väl. Jag måste anstränga mig för att landa i mina känslor och bena ut L.A. Noire. Men genom att dissekera riskerar man att förta mycket av spelets känsla. Jag väljer att ta det från början, enligt recensionsmall 1A.

Cole Phelps är en krigsveteran, nyss hemkommen till Los Angeles från striderna i Stilla Havet under slutet av andra världskriget. Cole startar sin karriär inom polisväsendet som en ung, hederlig besserwisser vilket gör att han sticker ut i en annars korrupt, vidrig och skrupelfri myndighet. Men om det förtäljs egentligen inte så mycket. Berättelsen presenteras egentligen mest som brottsstycken, där man får en inblick i 40-talets Los Angeles, inte särskilt annorlunda presenterad än i L.A. Confidential. Och faktum är att L.A. Noire inte är ”noirigt” alls utan egentligen skulle spelet hetat just L.A. Confidential istället. Men för mig är det oviktigt.

L.A. Noire är tveklöst ett riktigt bra detektivspel och hade lika gärna kunnat utspela sig under 70- eller 80-talet utan att förlora något. Som Cole Phelps ställs man inför en mängd olika fall som ska lösas med bra detektivarbete och grundlig förhörsteknik. Först genom brottsplatsundersökning, där det gäller att granska alla detaljer för att samla på sig så många ledtrådar som möjligt. Det gäller att ha dessa på plats om vittnesmålen och förhören ska kunna granskas kritiskt, för det behöver de. Vittnen och misstänkta kan ljuga för dig, något du måste hugga på. Har du inga ledtrådar blir det svårare, men genom att studera personerna ser du ifall de talar sanning eller inte. Men anklagar du någon för att ljuga måste du ha bevisen att backa upp det med. Genom spelets hjälp kan du göra det lättare för dig, men ska man ha full inlevelsekänsla gäller det att stänga av alla hintar. Då blir det svårt och osäkert, vilket också kan leda till att fallet tar olika vändningar ifall man inte lyckas knäcka en misstänkt eller ett vittne.

Det är alltid skönt när man kan jämföra spel med varandra, men i fallet med L.A. Noire har jag haft många referenser som inte riktigt varit klockrena. Phoenix Wright kan man ju nämna, men jämförelsen med L.A. Noire blir obskyr. De har snarlika spelsekvenser, men där stannar likheterna. När det gäller brottsplatsundersökningen landade jag i spelvarianterna av C.S.I-serien, även om inte heller den jämförelsen är klockren. Det är 40-talets Los Angeles vilket gör att de verktyg man när man undersöker brottsplatser är ganska begränsade. Det är ögonen som gäller, inte ens fingeravtryck söker man efter vilket är lite märkligt. Det talas om att kolla efter fingeravtryck men det är inget Cole Phelps och de andra bryr sig om att leta efter. Det är en parentes eftersom spelets huvudsakliga mål är att få ut sanningen ur vittnen och misstänkta, men genom att bryta ner det till sina beståndsdelar kan det låta trist. L.A. Noire är allt annat än trist och jag känner mig som en riktig detektiv och lever mig fullständigt in i äventyret.

Att få följa Phelps genom sin karriär är riktigt underbart. Uppdragen är stundtals snarlika, men man känner ändå att det är nya premisser varje gång. Team Bondi lyckas att tweaka upplägget så pass bra att man aldrig har tråkigt. Det enda som egentligen känns repetitivt är det mer actionorienterade uppdrag och delmoment som slängs in, antagligen för att ruska upp en. Utan dessa hade L.A. Noire kunnat upplevas av vissa som händelsefattigt, kanske tråkigt, men för min egen del hade de gärna fått hållas till ett minimum. Jag hade i så fall hellre sett actionbitarna vara mer inriktade på riktigt polisarbete. I många fall handlar det om att ha ihjäl rånare eller knäppgökar, eller jaga ifatt någon som smiter med bil på typiskt GTA-manér, vilket känns lite fattigt. Speciellt när spelet i övrigt är så otroligt bra speltekniskt.

Ja, ska vi tala teknik så vet jag inte ifall superlativen räcker. L.A. Noire är som ett animerat FMV-spel (Full Motion Video) och de av mig kända skådespelare som dyker upp är helt naturtrogna, både till utseende och rörelser. Det har lagts ner otroligt mycket resurser på grafiken och det ger spelet en otrolig tyngd och atmosfär. Utan denna trovärdighet hade L.A. Noire blivit betydligt sämre, inte minst på grund av att man just ska tolka vittnens kroppsrörelser för att se om de ljuger.

När man då ska summera känslor och uppfattningar i ett betyg blir det aningen svårare. När jag benar ut det så här blir mina känslor för spelet inte lika starka, samtidigt som jag vet att skulle jag sätta igång det nu och spela om ett av mina mindre lyckade uppdrag hade jag älskat det lika starkt igen. Det är långt och underbart, men återspelningsvärdet är inte lika stort som i Heavy Rain, samtidigt som upplevelsen inte är lika stark. Det är dock tveklöst så att om man vill ha ett fantastiskt och imponerande spel går det inte att bortse från L.A. Noire. Till uppföljaren, för en sådan får vi väl sannerligen hoppas på, vill jag se mer fokus på en genomgripande handling, eller mer fokus på själva detektivarbetet. Just nu spretar L.A. Noire aningen för mycket för att vara en fullpoängare. Men o, som jag älskar det.

En andra åsikt av Andreas Ljungström

Det är svårt att inte likna L.A. Noire vid Rockstars kassako Grand Theft Auto. Men även om liknelsen har sina poänger är Team Bondis evighetsprojekt på många sätt en annan typ av spel och förväntar man sig en stor öppen sandlåda lär man bli besviken. Berättelsen om Cole Phelps kretsar inte kring att få tillgång till en stor stad och att kunna köra över försvarslösa personer om man så vill, utan är av mer utstakad och linjär karaktär. Handlingen ligger i fokus och även om Los Angeles mer känns som en snygg kuliss finns det mycket att hämta i den filmiska deckaren. Ansiktsanimationerna och skådespeleriet är ett exempel, och handlingen är en annan. L.A. Noire är en tv-spels-deckare av tidigare sällan skådat slag och även om den intressanta förhörstekniken inte är perfekt implementerad rekommenderar jag alla som gillar stämningsfulla handlingsdrivna spel att ge Team Bondis cinematiska äventyr en chans.

Betyg: 4/5

Varför har jag inte spelat Endless Legend tidigare?! 06/06/2015 - 00:46
Strafers bild

När jag såg ansiktsanimationerna höll jag på att sätta saften i halsen.

Soo god.

solomoniacs bild

Jag tycker det här är svårt. Jag hatar CSI och alla liknande serier, ja jag verkligen avskyr dom. Å andra sidan känns 40-talets Los Angeles som den absolut mest intressanta spelmiljön sen... ähh jag vet inte, någonsin? 40- och 50-talets usa är typ det snyggaste och häftigaste som finns i min bok.

Ni som gillar spelet pallar ni med CSI och liknande?

Lars Jensens bild

solomoniac skrev:
Ni som gillar spelet pallar ni med CSI och liknande?

Jag gör det. Detektivarbetet är mindre "stelt" än i CSI. Man dammar aldrig av muggar, glas osv. utan man letar ledtrådar som sedan används i förhör. Sen har du ju den lite mer actioninriktade sidan, som jag personligen inte finner särskilt intressant. 40-talets LA är intressant, men det är ingen grej som får så mycket plats i spelet. Det kunde lika gärna ha varit på 80-talet som sagt.

Andreas Ljungströms bild

solomoniac skrev:
Ni som gillar spelet pallar ni med CSI och liknande?

Jag tycker alltid det är svårt att jämföra två så skilda medium som tv-serie och spel. Att ta del av och undersöka en brottsplats i L.A. Noire är verkligen engagerande och spännande, medan ett avsnitt av CSI snarare får mig att somna.

Det går inte att ta miste på att L.A. Noire är ett spel, även om det har cinematiska ambitioner, men det lyckas ändå få mig intresserad av den fiktiva verkligheten som byggs upp av stämning, grafik och spelmekanik. Och även om du bara är ute efter 40-talskänslan tror jag definitivt att L.A. Noire är din kopp te.

Josef Diktatorns bild

En mycket bra recension men det är en punkt där jag inte håller med Larsa-boy, jag tycker nämligen att 40-talet har en väldigt central roll i spelet och gör mycket för grundhandlingen. Spelet utspelar sig som sagt ett par år efter kriget och det var en guldera för L.A´s tillväxt men också en guldera för korruption vilket färgar spelet rejält. Väldigt ofta är det den lilla mannen som kämpar mot den stora maskinen som ligger i centrum och det temat hade inte funkat lika bra i vilken tidsera som helst. Förstår att Team Bondi valde efterkrigstiden då den är sjukt intressant på många sätt.
Hur som haver så är L.A Noire ett alldeles lysande detektivspel som jag kan rekommendera till alla vuxna spelare. :beer:

Rymdyoghurts bild

Det absolut bästa jag har lirat under 2011. Sjuuukt bra.

Lars Jensens bild

Josef Diktatorn skrev:
En mycket bra recension men det är en punkt där jag inte håller med Larsa-boy, jag tycker nämligen att 40-talet har en väldigt central roll i spelet och gör mycket för grundhandlingen.

Jag satt själv och tänkte, fan vad coolt om det hade varit 80-talet, typ Hunter, den gamla deckarserien.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.