Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Recension - Xbox 360 - tis 4 mars 2014, kl 09.18

Släppdatum: 2014-02-21    Genre: Rollspel
Utvecklare: Square Enix    Åldersgräns: 16+

Betyg: 4/5
"Ett synnerligen otypiskt men ändå typiskt japanskt rollspel"

För länge sedan, innan japanska rollspel var lika populära som de senare kom att bli, satt jag och importerade Final Fantasy-spel via e-postauktioner. Sen kom Final Fantasy VII, och det blev superpoppis att tycka om japanska rollspel i sådär ett decennium. Nu har det återigen hunnit bli poppis att inte gilla japanska rollspel, men trendokänslig som jag är fortsätter jag att tycka om genren precis som jag alltid har gjort. Så tillhör du dem som bestämt sig för att inte tycka om j-rpg längre är det nog inte mycket jag kan säga för att övertyga dig om att Lighting Returns: Final Fantasy XIII är något att ha. För även om det tagit en hel del steg från vad man normalt förknippar genren med så går det inte att ta miste på att det är ett japanskt rollspel, och i synnerhet ett Final Fantasy.

Lightning Returns är avslutningen på Final Fantasy XIII-trilogin, men som det avvikande namnet antyder så är det tämligen olikt sina två föregångare. Sett till spelupplägget påminner det nästan mer om västerländska open world-spel som Skyrim. Huvudhandlingen är uppstyckad i flera av varandra oberoende kapitel, och det står en fritt att ta sig an dem i den ordning man vill. Eller bara ge sig ut på sidouppdrag - och det finns många av dem - och upptäcka världen. Därtill kommer också en komplett dygnscykel, där uppdrag och karaktärer bara kan finnas tillgängliga under vissa dagar eller klockslag.

Lightning Returns går dock ett steg längre i tidshysterin genom att bygga hela spelet kring det. Man har en högst verklig tidspress eftersom världen kommer att gå under om tretton (vad annars?) dagar och det gäller att planera sin tid vist om man tänkt ta sig an så mycket som möjligt. Det är dock mer av ett potentiellt stresselement än ett faktiskt sådant. Åtminstone för egen del har jag haft väldigt gott med tid för det mesta, med hjälp av ett tidsfrysningssystem som rätt hanterat kan dryga ut ens dagar ganska rejält. Så långt man kan komma från det superlinjära Final Fantasy XIII, med andra ord.

Även striderna har genomgått en hel del förändringar. Lightning slåss nu ensam och mer eller mindre i realtid. Det rör sig om kvicka strider, som ändå är riktigt roliga. Något som faktiskt återkommer från föregångarna är att man kontinuerligt måste byta mellan olika uppsättningar förmågor. Man får själv bygga ihop sina uppsättningar - eller yrken, om man vill kalla dem det - och det finns en hel del att pula med om man vill hitta den optimala kombinationen av utrustning och förmågor. Mina tre yrken just nu består till exempel av en offensiv magiker (eller svartmagiker, som vi brukade säga på min tid), en krigare och en försvarare som dessutom debuffar fienderna.

Men lika viktigt som funktionaliteten är i min mening utseendet. Basen i varje yrke är ett plagg, det finns dussintals av dem och alla har olika förmågor och utseende som sedan går att justera ytterligare med assessoarer. För att fortsätta på samma spår har mina tre Lightning en elegant purpurfärgad aftonklänning med en plysch-chocobo på axeln, en stilig mörk kostym med tonade solglasögon i värsta Turks-anda respektive ett vitt helkroppspansar med värja och sköld. Kalla mig ytlig, men jag gillar att pilla med det. Särskilt som varje utstyrsel är mer esoterisk än den andra. Det handlar inte direkt om att välja mellan en guldfärgad och en grön ringbrynja, utan snarare mellan en catsuit och en militäruniform.

Lightning Returns visar sig vara ett japanskt rollspel på andra punkter också. Även om huvudhandlingen spelar andrafiol för sidouppdragen så är den sedvanligt skruvad och innehåller gudar, kristaller, profetior och allt annat som hör till. Och hand i hand med det går en väldigt flashig och färgglad estetik som känns välkommen när alltför många spel strävar mot lerbrun realism. Och allt har den där säregna storvulenheten som, även om Final Fantasy inte längre är min favoritserie i genren, ingen annan än Final Fantasy riktigt lyckas få fram.

Så ja, jag gillar Lightning Returns för att det i allra högsta grad är ett japanskt rollspel. Men jag gillar det också för att det - som Final Fantasy-spelen ofta gör - bryter mot tidigare lagda konventioner och prövar något nytt. Ett open world-j-rpg utan party members och levlar? Ge hit, säger jag, och kasta ned lite Moogles och Chocobos i häxkitteln så får vi se vad de kokat ihop denna gång. Låter inte det som något skoj så tror jag du är en lite småtråkig person, men det är okej för såna behövs också.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.