Mass Effect 2

Recension - Xbox 360 - tis 1 juni 2010, kl 11.26

Släppdatum: 2010-01-28    Genre: Rollspel
Utvecklare: Bioware    Åldersgräns: 16+

Betyg: 4/5
"Ett rymdäventyr utan motstycke."

Mass Effect 2 är i sann uppföljartradtion lite råare och mörkare än ettan.
Mass Effect var en medryckande science fictionsaga som försökte förena Biowares rollspelsarv med en mer actionbetonad inriktning. Jag fann det också, trots sina många kvaliteter, vara ett gravt trasigt och ofärdigt spel. Eller om man så vill, ett genrep inför uppföljaren. För Mass Effect 2 är för mig allt som många tycker att ettan var. Storymässigt är det en rak fortsättning på vad som varit och visst måste galaxen fortfarande räddas. Denna gång med ett till större delen nytt team, för även om det är imponerande hur väl Bioware tar tillvara de många beslut man fattade i föregångaren innebär den trofastheten också att det inte finns realistiska möjligheter låta dem styra hela berättelsen. Det vore ett rent sisyfosarbete att exempelvis försöka ta hänsyn till att en spelare dödat samma karaktär som en annan valt som livspartner om dessa samtidigt skulle spela en avgörande roll i handlingen.

Så mest nya ansikten, även om de flesta gamla bekanta förstås dyker upp i mindre roller. Och det är ett intressant gäng. Även om de följer samma mall som vanligt (en manlig och en kvinnlig mänsklig biroll, en från varje utomjordisk ras, osv.) finns det en del riktiga karaktärer som sticker ut. Ta Jack till exempel, en lika bindgalen som kraftfull biotic med en förkärlek för att säga "fuck". En uppväxt som labbexperiment följt av tortyr och våldtäkt har gjort henne till en ganska bitter bitch som sedermera lyckats begå ungefär varenda brott den här sidan om folkmord.

Möt Jack, och önska sedan att du inte gjort det.
Ansamlandet av en grupp är inte lika slumpmässigt som i föregångaren, utan det är en del av handlingen att medvetet försöka rekrytera ihop ett superteam så istället för att bara springa in i Jack på måfå behöver man köpa loss henne från ett etikbefriat fängelseskepp. Rent allmänt är det också lite av en annan ton som präglar Mass Effect 2. Trots att målet fortfarande är gott så är man inte längre hela galaxens gullegosse utan arbetar för (eller med) en illegal terroristorganisation. Mycket av spelet utspelar sig också längre från galaxens kärna i de laglösa Terminussystemen och även om man givetvis fortfarande själv får styra sin karaktärs reaktioner så valde jag att hänga med på temat och göra Shepard till en lite hårdare och bistrare kommendant än i föregångaren. Mer Signy Mallory än Honor Harrington, för de som kan sin science fiction.

För även om Mass Effect 2 delar gener med sin föregångare är det mycket som förändrats i och med att Bioware nu vågat släppa resterna av sitt rondbaserade ursprung. Där det första Mass Effect bevandrade en identitetslös gråzon mellan klassiskt rollspelande och modern action har steget nu tagits fullt ut mot skjutarhållet och det gör under för spelets flyt. Nej, siffror och tärningsslag påverkar inte längre stridandet i någon större grad utan det är skickligheten med hårkorset som är avgörande. Nivådesignen och känslan i vapnen är inte riktigt i klass med de allra bästa skjutarna men inte heller långt därifrån och slagsmålen är numera njutbara istället för att utgöra en plåga. Djupet i striderna ligger mycket i att välja rätt vapen för stunden beroende på såväl avstånd som fiendeflorans ständigt skiftande bepansring.

Striderna bjuder på mer kinetik än i ettan och är nu i klass med resten av upplevelsen.
Att det inte längre är siffror bakom huven innebär att karaktärsbyggandet skalats ned rejält. Det finns såklart fortfarande erfarenhetspoäng och karaktärsnivåer, men de tillgängliga förmågorna är mer begränsade och rör sig om ett fåtal inriktningar per karaktär. Det finns dessutom i princip ingen utrustning eller annat att plocka upp, Shepard själv kan justera sin bepansring på ett grundläggande sätt men det är inte tal om att sitta och jämföra hjälmar med dussintals olika värden längre. Just beväpningen bjuder på ett lite bredare spektrum och man kan även forska fram en del generella uppgraderingar genom att spendera råvaror man finner genom att lägga sig omloppsbana kring planeter och söka igenom dem. Men på det stora hela är inte Mass Effect 2 mer av ett rollspel än exempelvis Devil May Cry.

Åtminstone om man ser till rollspel i deras urpsrungliga bemärkelse, som med Chainmail - och sedermera Dungeons & Dragons - kom till som en utväxt av figurbaserade strategispel. Jag väckte just det här dilemmat med Mass Effect 2:s producent Adrien Cho och han menade att kärnan i ett rollspel istället var att berätta en bra historia. Den här mer moderna tolkningen är också vad många andra förknippar med rollspelsgenren idag och på det planet är Mass Effect 2 definitivt ett rollspel. För en bra historia är precis vad man får, en Peter Hamilton-aktig rymdopera om kärlek, förräderi och stora laserkanoner som kanske inte väcker några vidare djupa existentiella tankar men likväl är en förbannat kul och spännande resa.

Din arbetsgivare The Illusive Man känns som en blandning av Cancer Man och president Bartlet.
Det är också nästintill klanderfritt presenterat, de tekniska barnsjukdomar som ettan drogs med har arbetats bort och grafikmotorn verkar rent generellt ha skruvats upp ett par snäpp. Allt ifrån nedgångna technoslummar till vindpinade gasjättar gör sitt för att måla upp en träffsäker vision om en framtida galax framkommen ur lika delar skickligt polygonpillrande och stilfull design. Det har dock sitt pris, närmare bestämt laddningstider. De är inte långa eller frekventa nog att sätta allvarliga spår, men de existerar i alla fall och åtminstone på hembasen stör det en del att behöva ladda varje gång man byter våning, vilket sker ganska ofta. Jag råkade också ut för flertalet korta mikroladdningar under uppdragen, även om de troligen kunnat avhjälpas genom att installera spelet på hårddisken eller bara ha en modernare Xbox 360. Även musiken är tyvärr en besvikelse, inte en stor sådan men ettans Vangelisdoftande kompositioner har rört sig lite mer åt generiskt orkesterhåll. Fortfarande bra, men inte riktigt lika stämningsfullt.

På de flesta plan är däremot Mass Effect 2 en rejäl uppgradering, inte minst för att det är mer liv och rörelse i dialogerna. Jag menar inte bara på skådespelarinsatserna, även om Martin Sheen gör en fenomenal insats som The Illusive Man och äger varje scen han är med i, utan även den visuella regin har förbättrats. Även om det inte är något Heavy Rain vi pratar om så rör folk i alla fall på sig lite mer än brukligt, det är inte enbart två nickedockor med rörliga munnar som står och stirrar på vandra i några minuter.

Skyddsmekaniken är riktigt bra utförd och är grundläggande för framgång i striderna.
Även de nya reaktionskommandona bidrar till dynamiken, ibland har man väldigt kort tid på sig att fatta ett drastiskt beslut. Dessa ger ofta fysiska utslag istället för bara prat och kan röra sig från att kasta sig framför en inkommande kula till att koppla strypgrepp på en osamarbetsvillig allierad. Jag stör mig dock otroligt mycket på att man fortfarande använder X-knappen både för att hoppa fram snabbare i en konversation och välja respons. Jag läser betydligt fortare än vad som talas och är det en mindre intressant dialog vill jag därför gärna skynda på det, men tajmar man fel och råkat ha kommit till ett dialogval halvvägs in i textraden händer det alldeles för ofta att man säger eller gör något man absolut inte menade.

Med Dragon Age: Origins så färskt i minnet känns det omöjligt att undvika att dra paralleller men även om Biowares berättartradition ligger som grund för båda så skiljer sig designfilosofierna markant. Där Dragon Age: Origins åtminstone delvis sneglar mer mot den gamla skolans rollspel där frihet och utforskande stått som ledstjärna så är Mass Effect 2 en betydligt mer mekanisk, uppdelad och strömlinjeformad upplevelse. Bara beslutet att ge huvudpersonen en röst, med alla de resursbaserade begränsningar det inför på dialogalternativen, är ett tydligt ställningstagande.

Nej, det är inte Wrex utan Grunt. Krogans kan vara förvillande lika, men Grunt har faktiskt en distinkt personlighet.
Nu kryssar man inte längre runt på en oändlig mängd likartade öde stenklossar, utan de sidouppdrag som finns är tydligt utmärkta som sådana, med ett fokuserat mål och och slut (och ja, man slipper köra bil). Även huvuduppdragen bär spår av traditionella banindelade spel, med mission clear screens och allt. Och även om dialogerna sparkar rumpa med det mesta annat i spelvärlden så är möjligheterna att sätta en personlig prägel på sina handlingar betydligt mer begränsade än i Dragon Age: Origins. Friheten har offrats på spelbarhetens altare.

Om det sedan är på gott eller ont är svårare att ta ställning till. Föredrar man en bok eller en film? En värld eller en upplevelse? Det är i slutändan mycket av en smakfråga men att släppa två så enastående titlar inom loppet av tre månader är tveklöst ett otroligt styrkebevis för Bioware. Och oavsett vilken sida av staketet man föredrar så kommer man njuta av Mass Effect 2, som är ännu en fjäder i hatten för Bioware och ett rymdäventyr utan motstycke.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Downfall92s bild

Tycker det är lite synd att de har strömlinjeformat karaktärsbyggandet och inventoryn i Mass effect 2. Inventoryn i ettan va onödigt tillkrånglat, men något mellanting hade varit bäst. Man får hoppas på att de går tillbaka ett litet snäpp i just rollspelandet då det kommer en trea. Men förövrigt så är detta ett rent mästerverk! Bra recension dessutom.

spanjoars bild

Väldigt stelt spel, enligt mig. Spelet innehåller inte bara dålig ljuddesign utan även stela och fåniga dialoger mellan karaktärerna.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.