Metroid: Other M

Metroid-spel och kontrovers verkar höra samman numera. När det först avslöjades att Retro Studios höll på att förvandla Metroid till en förstapersonsskjutare blev det ramaskri bland Nintendo-anhängarna. Oheligt och otänkbart! Resultatet visade ju sig dock vara fullständigt briljant och numera accepterar de flesta Metroid Prime-trilogin som en självklar del i serien.

En person som inte verkar göra det är Yoshio Sakamoto. Mannen, som ligger bakom de klassiska 2D-Metroidspelen var ytterst löst inblandad i Prime-trilogin, och har i flertalet intervjuer antytt att han nog inte ser dem som en riktig del av Metroid-sagan. Hans team hos Intelligent Systems saknar dock helt rutin när det kommer till 3D-programmering, så för att ta Metroid till den tredje dimensionen på det sätt han anser vara rätt kallades Tecmos Team Ninja in. Det behövdes inte mer än en trailer där seriens tidigare stumma hjältinna faktiskt pratade för att internetreaktionerna skulle trilla in. Ramaskri! Oheligt och otänkbart!

Hos dem som på förhand ogillat riktningen Metroid: Other M tagit har Team Ninja ofta utmålats som fienden, ett gäng gubbsjuka galningar som våldför sig på Metroid. Efter att ha spelat igenom Other M känns det dock oerhört tydligt att detta framför allt är just Sakamotos spel, oavsett vad man må tycka om resultatet. Den största kontroversen är då just att Samus pratar, att det finns en mer tydlig och uttalad handling än vad man är van vid i serien. Hanterat på fel sätt skulle det helt kunna rasera den nästan mytiska bild vi fått av Samus Aran genom åren. Men det gör det inte.

Även om det under spelets gång fylls i luckor i Samus tidigare dunkel höljda förflutna och personlighet så görs det med fingertoppskänsla. När äventyret är över känns Samus Aran inte annorlunda för mig, det känns bara som att jag känner henne lite bättre. Den personlighet Sakamoto valt att framställa i Other M överensstämmer med den jag byggt upp i min egen hjärna. Berättelsen i sig är ganska banal, men den fyller åtminstone sin funktion utan att vara i vägen och det något ovanliga greppet med ett förstapersonsnarrativ gör att den trots allt känns träffande på sina ställen. Privat och lite förtäckt. Metroidig.

Vad som istället förtar mystiken är den grafiska designen. Miljöer och varelser saknar helt den atmosfär serien gjort sig känd för, istället känns det mesta bara sterilt och plastigt. Det finns inga ögonblick i klass med när man först kliver ut på Tallon IV och ser duggregnet smattra mot visiret eller med hjärtat i halsgropen gömmer sig undan SA-X härjningar genom ett övergivet rymdlaboratorium. Inte ens musiken håller samma klass som den gjort tidigare, ibland kände man igen någon bekant melodislinga men det mesta känns själlösare och sämre. Så ironiskt nog är det de fruktade stunderna av berättande - som är ganska få till antalet - som istället räddar Metroid-känslan.

Spelmässigt är det i mångt och mycket en naturlig utveckling av Metroid i 3D. Vilket var precis vad de flesta sade om Metroid Prime och jag tycker det stämmer i bägge fallen, fast på olika sätt. Att använda ett digitalt åttavägs-styrkors för att röra sig i en 3D-miljö borde fungera ganska uselt, men det gör det faktiskt inte vilket väl får härledas till att Samus automatsiktar på närliggande fiender. Samtliga klassiska Metroid-förmågor har överlevt övergången väl och fyller en funktion i spelmekaniken. En ny rörelse som tillkommit som känns väldigt Team Ninjaig är möjligheten att snabbt kasta sig undan attacker och denna är central för spelet. Lyckas man med detta laddas nämligen Samus armkanon omedelbart upp till max så man kan bränna av en förödande kontraattack. Under vissa hektiska bataljer studsar man på så vis omkring och skjuter i en rasande takt och även om det är nytt så är det ändå en väldigt tillfredsställande och väl införlivad spelmekanik.

Det kommer också tillfällen när man behöver rikta Wii-moten in mot skärmen och byta till förstapersonsperspektiv, framför allt när man måste avfyra missiler. Överraskande nog fungerar det riktigt bra. Visst tappar man all förmåga att röra sig, men för det mesta är striderna upplagda med det i åtanke så man inte blir frustrerad utan snarare sporrad. Bossarna känns kanske inte riktigt lika klockrena och finurliga som de brukar göra i Nintendos egna stortitlar, men å andra sidan inte heller långt efter.

Att just stridandet är njutbart är viktigt, för de utgör en större del av spelet än vad som är brukligt i Metroid. Back-tracking och utforskande har till viss del fått stå tillbaka till förmån för en riktad actionupplevelse. Samtliga klassiska ingredienser finns där, men i en lite annan ratio än vad vi är vana vid. Allt som allt är det aktningsvärt att Metroid ännu en gång lyckas tolka om sig själv med lyckat resultat och jag ser gärna mer i samma anda som detta. Lika enastående som seriens största formtoppar är inte Other M, men det är å andra sidan en ganska hög ribba att mäta sig mot.

En andra åsikt av Andreas Ljungström:

Metroid: Other M är ett väldigt modigt spel. Project M har tagit många risker, och på förhand underliga beslut, men slutresultatet är ett välkommet tillskott som visar upp ett helt nytt sätt att göra Metroid-spel och det fungerar överraskande bra. Det spelat inte riktigt i samma liga som höjdpunkterna i serien men gör ändå många saker rätt. Striderna är roligare än någonsin och mellansekvenserna bidrar med ett djup vi inte sett tidigare. Vi bjuds dessutom på perspektivbyten i mängder och även om Other M stundtals blir lite spretigt har jag aldrig tråkigt när jag rattar Samus. Other M är kanske inte bäst i serien men att det är årets hittills bästa actionspel till Wii är det ingen som helst tvekan om.

Betyg: 4/5