Ni no Kuni

Recension - Playstation 3 - tis 26 februari 2013, kl 09.03

Släppdatum: 2013-02-01    Genre: Rollspel
Utvecklare: Level-5    Åldersgräns: 12+

Betyg: 4/5
"Ett riktigt bra japanskt rollspel trots uppenbara brister"

Redan innan jag gav mig in i Ni no Kuni ville jag älska det. Spelet är ju trots allt skapat i ett samarbete mellan Studio Ghibli, som ligger bakom några av mina favoritfilmer, och Level 5 som bland annat gjort kanonspel som Dragon Quest VIII och Rogue Galaxy. Det är två företag som lever mycket på sina meriter och den stora frågan innan jag tog mig av deras kärleksbarn var om fler kockar resulterar i en sämre soppa. Vad sjutton kan gå fel? Det skulle visa sig att det var en hel del, men också en hel del som kunde gå helt rätt väg.

Ni no Kuni flörtar med japanska rollspel av den gamla skolan vad gäller både handling och spelsystem även om det kastar in en hel del mindre åtråvärda aspekter av moderniteter i genren. Som spelare axlar man Olivers röda mantel – en pojke vars mor dör i spelets inledning. Efter att hans docka Drippy, herre över älvorna, vaknar till liv får han reda på att det finns en parallell värld till vår egen fylld med magi, storslagna miljöer och nyckeln till att rädda Olivers mamma. Det är inledningsvis inte den mest storslagna berättelse men den introducerar många härliga karaktärer och lyfter fram en optimism som fick mitt bittra gubbhjärta att mjukna. Presentationen, musiken och handlingen osar positivism och belyser ofta budskap som att man ska tro på sig själv, vara god mot andra och liknande sliskiga saker som får en att kräkas regnbågar. Och jag gillar det. Ett problem är dock att den stora övergripande konflikten, som för övrigt är spännande, får något av en biroll och handlingen tvärnitar efter prologen. Det hela resulterar i en väldigt utdragen upplevelse som kommer att kräva många timmar för att ta sig igenom. Handlingen rör sig ofta framåt i snigelfart och vid sidan om huvuduppdragen finns det inte särskilt många intressanta stickspår som fångar uppmärksamheten. Det är synd med tanke på vilken intressant och vacker värld som presenteras.

Utöver handlingens spridda kvalitét tar även striderna och rollspelandet en liknande karaktär. Spelaren styr alltid Oliver och han går upp i nivå allteftersom man vinner strider. En liten knorr på detta är dock Familiars; varelser som han och hans följeslagare kan kontrollera och som agerar huvudsakliga slagskämpar under striderna. Oliver och hans kompisar kan ha tre Familiars var vilket ger en hel del svängrum i hur man vill spela. De kan även jagas i olika delar av världen, uppgraderas och ges olika föremål. Kort och gott finns det en hel del rollspelande att göra och den som gillar valmöjligheter kommer att finna sig till sin rätta. Det finns dock ett flertal problem med stridssystemet i Ni no Kuni. Först och främst har Level 5 av någon anledning valt att introducera vitala färdigheter som att få alla följeslagare att blockera samtidigt tolv timmar in i spelet. Då striderna inte är turbaserade och färdigheter måste utföras via en klumpig horisontalmeny blir allt väldigt klumpigt när man bara kan bestämma om en karaktär kan blockera stora attacker. Detta hjälps inte av att ens kumpaner är rediga idioter och beter sig i många fall som om de lobotomerats med en motorsåg. Många svordomar kommer att yttras i spelets inledande skede och det kan utan tvekan tvinga bort många spelare från Ni no Kuni. Striderna blev dock betydligt roligare med tiden och att testa de olika varelserna och luska ut deras styrkor och svagheter gjorde att den tid de tog att träna upp ändå var väldigt underhållande. Man vinner verkligen mycket på att lära sig spelets olika system, framför allt när svårighetsgraden kan stiga väldigt plötsligt mellan de olika områdena i världen.

Det är såna saker som är så synd med Ni no Kuni. Som helhet älskar jag spelet trots dess brister. Ni no Kunit är ett fantastiskt äventyr som är välberättat, vackert och är så nära ett Pokémon i 3D vi kan komma. Istället för att spelet glider över mållinjen i triumf och symboliserar de japanska rollspelens comeback snubblar Ni no Kuni över sig självt, bajsar på sig och måste kravla i mål med näsblod och förvirring över vad det egentligen vill vara. Men jag gillar det ändå. Jag gillar det trots det klumpiga stridssystemet. Jag gillar det trots att sidouppdraget sällan leder till något intressant och mest handlar om att ta sak A till person X. Jag gillar det för vad det levererar på: ett riktigt bra japanskt rollspel som låter mig kliva in i en värld som får mig att glömma att vi har haft en jävligt blaskig vinter här i Sverige.

Ni no Kuni blir nog det spelet jag kommer lägga ner mest tid på i år. 01/21/2013 - 11:11
Linnea Hummels bild

Tror du att en ickevan rollspelare skulle kunna ta sig an detta om bara motivationen finns?

Gustav Granlunds bild

Linnea Hummel skrev:
Tror du att en ickevan rollspelare skulle kunna ta sig an detta om bara motivationen finns?

Det tror jag nog. Mycket hänger på hur man orkar hantera dumma allierade, grinding och hopp i svårighetsgraden. Och den grafiska stilen, så klart. Kan man inte svälja den kan man nog ha svårt med spelet som nybörjare. Men man måste nog ha ett hjärta av sten om man inte skulle charmas av världen i Ni no Kuni.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.