Nintendo Land

Recension - Wii U - mån 3 december 2012, kl 14.43

Släppdatum: 2012-11-30    Genre: Party
Utvecklare: Nintendo    Åldersgräns: 7+

Betyg: 3/5
"Habil minispelssamling som introducerar Wii U på ett bra sätt"

Nintendo Land har stora skor att fylla. Precis som Wii Sports på ett ögonblick definierade Wii som spelkonsol är det nu upp till nästa minispelsamling att bära samma börda. Efter några förvirrande konferenser och bristfällig information kring Wii U:s användningsområden har det varit upp till Nintendo Land att på riktigt visa upp kontrollens fördelar och möjligheter. Jag har tillsammans med många andra varit skeptisk inför Nintendos flaggskeppstitel. Men med facit i hand kan jag konstatera att Nintendo Land faktiskt introducerar en del riktigt smarta kontrollmöjligheter. Det är inte lika revolutionerande som Wii Sports var för sex år sedan men det visar upp stor potential när det gäller konsolens kapacitet, även om spelet i sig inte når hela vägen fram.

Vilken nostalgiker har inte drömt om att kliva in i en nöjespark fylld med karaktärer och inslag vi levt med sedan vi tog den japanska spelutvecklaren till vårt hjärta? Troligtvis inte alla men Nintendo Land är nämligen just det, en stor lekpark fullproppad med fanservice för alla oss som vuxit upp med Nintendo. I den lilla hubbvärlden är det fritt fram att besöka attraktioner som Pikmin Adventure, Metroid Blast eller Zelda: Battle Quest, för att nämna några av titlarna. Spelen erbjuder både samarbetsläge och versusläge medan överraskande många spel enbart riktar sig till ensamvargen. Så oavsett om man har tillgång till medspelare eller inte finns det att göra i Nintendo Land. Men roligast blir det ändå om ett gäng kompisar ställer upp och det är väl ingen överraskning för någon att spelet riktar sig till större sällskap i första hand.

I egenskap av Wii-ägare ligger det en massa Wiimotes och skräpar här hemma och det är i samspelet mellan dessa och den nya surfplattekontrollen som spelandet ofta kretsar. I Zelda: Battle Quest tiltsiktar jag med skärmkontrollen och avlossar pilbågepilar med analogspaken medan min medspelare med Wii:s rörelsekontroll hugger ihjäl fiender med svärdlika rörelser bredvid. Metroid Blast funkar på ett liknande sätt där Wii U-plattan kontrollerar Samus rymdskepp samtidigt som de andra springer omkring med pepprande armkanoner på marken. De olika kontrollmetoderna innebär olika tillvägagångssätt och det är ett smart sätt att implementera skoj co-op-möjligheter när sättet man spelar på kompletteras av två olika kontrolltyper. Det är med andra ord extremt fördelaktigt att redan ha ägt en Wii tidigare för att slippa att komplettera med ytterligare styrdon.

Men det kanske ändå är när man tävlar mot varandra som de olika kontrollmöjligheterna skiner som mest. Mario Chase är ett bra exempel. Spelaren med plattan ska gömma sig och undfly den jagande spelaren med Wiimote. På TV:n syns bara den jagande spelarens framfart medan spelaren med plattan har total översikt med karta på kontrollen. Kul för de yngsta och oss med barnasinnet kvar. Luigi's Ghost Mansion delar ett snarlikt upplägg. Här agerar skärmkontrollsinnehavaren ljuskänsligt spöke medan Wiimote-användarna är spökjägare med viftande ficklampor. Spöket har full koll på banan då kontrollen agerar karta samtidigt som spökjägarna trevar i mörker bortsett ljuset ficklampan lämnar. Här lyder premissen fånga eller bli fångad. Också här bjuds det på ett skoj barnanpassat upplägg.

Sen har vi enspelarspelen också. I Yoshi's Fruit Cart syns banans karta både på TV:n och kontrollen med skillnaden att de livsnödvändiga frukterna bara återfinns på TV:ns skärm medan rutterna man ska rita ut för att nå dessa bara återges på kontrollen. Missar man ett föremål på vägen till mål misslyckas man. Donkey Kong's Crash Course tillämpar Wii U-kontrollens gyrosensor och här ska det tiltas åt olika håll för att låta ett litet underligt fordon ta sig fram på en minimalistisk hinderbana. Ett minst sagt utmanande spel. För alla F-Zero-törstande Nintendo-rävar har vi också Captain Falcon's Twister Race där kontrollen vänds på högkant och visar banan ur ett fågelperspektiv medan TV:n visar svävarskeppet i klassiskt tredjepersonsperspektiv.

Spelen jag nämnt är bara några av alla spel den här samlingen rymmer. Som synes är det en spretig men imponerande mastig minispelssamling det rör sig om och om man ska återgå till den inledande jämförelsen med Wii Sports är Nintendo Land på alla sätt en mer välfylld och genomarbetad lanseringstitel. Samtidigt är jag inte helt såld. Den där riktiga höjdarupplevelsen saknas och även om merparten av spelen som finns tillgängliga ger mig gott om underhållande stunder finns det inga riktiga höjdpunkter som verkligen anammar potentialen som jag ändå känner finns i skärmkontrollen. Det är fortfarande en bra introduktion till Wii U vi fått med Nintendo Land och jag kommer förmodligen ta fram det med jämna mellanrum under en lång tid framöver för att uppleva skoj multiplayer-action.

Switch-peppen är hög! 10/25/2016 - 14:59

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.