Sonic & SEGA All-Stars Racing

Vi vet nu alla att Sonic bra länge saknat det tempo som han en gång förknippades med. Spelen där han står som huvudrollsinnehavare har tragiskt nog blivit sämre och sämre, och som maskot är han i dagsläget nästan helt uträknad. Men liket rör på sig.

När ämnet kartracing tas upp kommer Mario förr eller senare in i bilden. Mario Kart var det spel som förde in konceptet och sedan dess har det egentligen inte funnits någon som verkligen utvecklat genren, snarare följt efter. I fallet Sonic & Sega All-Star Racing gäller samma premiss – men det är snarare positivt än något annat. Man uppfinner inte hjulet igen, snarare får man hjulet att snurra lite snabbare, lite bättre. Tempot är svindlande högt och många gånger har jag roligare med det här spelet än med Mario Kart. Man vinner dock inga poäng på originalitet.

Grafiskt sett är spelet en fullt godkänd upplevelse. En väldigt färgglad värld målas upp, inspirerad av flera olika av företagets maskotar. Man lyckas dessutom ge samtliga karaktärer olika attribut som får dem att kännas unika även om de inte har samma pondus som i Nintendos hus. Den färglada världen blir dock lidande då bilduppdateringen sviktar ordentligt vid de allra högsta hastigheterna. Spelet hade mått bra av att få någon vecka till i utvecklingsstudion, för att optimeras ytterligare. Spelets ljudbild är för det mesta bra, men faktum är att det är väldigt sällan som man lägger märke till spelets musik, då den ofta försvinner i ljudmattan av allt annat som händer på banan. Detta kan givetvis redigeras i spelets inställningar, något som jag faktiskt kan uppmuntra till då spelet har ett par riktigt svängiga stycken under huven.

Det finns två punkter som man verkligen har lyckats med i Sonic & Sega All-Star Racing. Den första punkten är kontrollen. Precis som i andra Kart-spel grundas spelmomentet i att ”drifta” genom kurvorna, ju längre drift, desto mer turbo att nyttja. Allt känns väldigt naturligt och kontrollens största styrka är hur enkel den är att förstå och hantera. Det finns förvisso ingen knapp att bromsa med, men vem behöver egentligen en sådan? Den andra faktorn är bandesignen. Nog för att igenkänningsfaktorn ibland sviktar då man valt att basera vissa banor på spel som inte ens släppts på våra breddgrader. Detta spelar dock en mindre roll då i stort sett varje bana är extremt rolig att köra, tempot hålls härligt högt, hemligheter och genvägar finns överallt och jag har med handen på hjärtat svårt att komma på ett annat spel med lika utsökt bandesign.

Vare sig du sitter själv eller med kompisar i soffan så bjuder spelet på många olika aktiviteter, online som offline. De klassiska turneringarna finns där, dessutom ett svindlande högt antal uppdragsbaserade banor för den ensamme spelaren men det som än en gång bevisar vilken bra motor man jobbat fram är när jag under flera timmar sitter och slipar mina tider i time-trial läget. Som med de flesta andra spel så blir det dock som allra roligast om man släpper in fler i spelandet. Kart-racing är en flerspelarupplevelse och inte helt oväntat så är det också här som jag ler allra mest under mina sessioner med spelet.

Jag satte mig med det här spelet väl medveten om att det var en Mariokart-klon. Det jag inte var bered på var att det skulle vara en så pass bra tolkning, som på många punkter faktiskt gör jobbet bättre än sin förebild. Sonic är tillbaka och även om han nu sitter i en bil för att uppnå sin höga hastighet är det svårt att inte bli varm i kroppen av detta styrkebesked. Sonic & Sega All-Star Racing innehåller inga blå skal, istället en blå igelkott som för första gången på hemskt länge finns med i ett väldigt bra och underhållande spel.