Soul Calibur V

Recension - Multi - tors 16 februari 2012, kl 12.19

Släppdatum: 2012-02-03    Genre: Fighting
Utvecklare: Project Soul    Åldersgräns: 16+

3
"Bestickfighting! Igen!"

Under min återupplivning av tv-spelsintresset under gymnasiet så var det fightingspel som gick hem mycket hos mig. Det var Street Fighter, Tekken och framför allt Soul Calibur med sin lättillgängliga bestickfighting (läs knapphamrande) som lockade. Sen dess har intresset för genren svalnat, men det är ändå hoppfullt jag lägger i skivan för att se vad som hänt med Soul Calibur-serien sedan mitt engagemang var som störst.

Soul Calibur V är vad jag förstått det närmaste en reboot man kan komma utan att det skrivits ut. En radda karaktärer har bytts ut (för att ersättas med karaktärer med exakt samma fightingstil, men jag återkommer till detta) medan soulmätaren samt critical finishes helt har fått stryka på foten. Istället finns vad som närmast kan liknas vid supermätare, som när den är fylld kan ge en kraft att utföra starka specialattacker. Även blockeringssystemet har putsats till, en perfekt blockerad attack leder till kortare återhämtningstid och man kan därmed kontra snabbare. För mig som casualspelare är det inte några större skillnader. Den välbehövliga temposänkningen i fighterna sen den förra delen i serien är kvar även här, vilket känns betryggande.

Historian med de två svärden Soul Calibur och Soul Edge är den klassiska goda mot onda. Soul Caliburs enspelarläge är inte annorlunda utan presenterar en väldigt svartvit och ostig berättelse. Man spelar som Patroklos, son till Sophitia. Man är alltså en dryg pojkman i blond, flikig frisyr och en speciell sköld som delas med sin försvunna syster som är än mer ursäktande när hon slåss än sin moder. Det är klichéfyllt, fördummande fånigt och över på blott två timmar. Men det är trots allt inte enspelarläget som man köper Soul Calibur för. Här finns möjlighet att designa sin egen karaktär in i minsta detalj och ta upp fighten mot hela världen online. Min karaktär blev en tjock Voldo-tjej med lejonansiktsmålning, svart sparkdräkt med stora gröna och rosa prickar samt ett stort afro. Om man mot förmodan inte vill pilla i den roliga karaktärsbyggaren finns det ju som vanligt ett stort galleri av kämpar att utgå från. Trots de nya förmågorna som lagts till i truppen känns de flesta som barn till de som tagits bort, med exakt samma spelstil och vapen. Det ska visa sig vara för att de ÄR just barn till de slopade karaktärerna. Jag vill ge en eloge för att försöka förnya serien, men när de nya karaktärerna egentligen är de gamla i ett annat skal så känns det som ett närmast sniket upplägg. Ezio från Assassins Creed känns som en bris av frisk fläkt då han passar väl in universumet, till skillnad från föregångarens rymdfixering.

Jag upplever inte att det är lika lätt att bara knapphamra sig fram och hoppas på det bästa i Soul Calibur V. Där jag efter ett halvår av nötande med Soul Calibur II lätt kunde utklassas av min pappa som aldrig hållt i en handkontroll innan, så har den typen av jonglering och fulknep näst intill eliminerats i dagens Soul Calibur V. Det är bara så synd att allt runtomkring själva stridssystemet vägrar växa upp. Jag har alltid sett serien som den minst seriösa av dagens stora fightingspel, mest på grund av den framtoning och marknadsföring som har genomsyrat allt. Det är ju inte utan ett rätt udda rykte som Soul Calibur kommer tillbaka. Som den där konstiga kusinen med ett makabert utseende men trots allt med inre kvaliteter som kryper fram efter tio års bekantskap.

See video
_ 01/08/2013 - 01:03

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.