Splinter Cell: Conviction

Recension - Xbox 360 - tis 27 juli 2010, kl 16.55

Släppdatum: 2010-04-13    Genre: Action
Utvecklare: Ubisoft Montreal    Åldersgräns: 18+

Betyg: 2/5
"En actioninriktning Sam Fisher varken behövde eller lyckades särskilt bra med."

Min naiva lilla hjärna fylldes av väldigt förvirrade känslor när det visade sig att Ubisoft tagit Splinter Cell-serien i en väldigt annorlunda riktning. Jag valde att vara försiktigt optimistisk när Sam Fisher bara var en orakad luffare som kastade poliser över bord, men när han till slut blev en hybrid á la Ellen Ripley visste jag inte riktigt hur jag skulle bearbeta det. Det visade sig att förändringen inte riktigt blev till det bättre. Karln är nu en fullfjädrad Bauer-Bourne-kopia och bara en spillra av sitt gamla jag. Varför? Jo, för att Ubisoft ska kunna spruta sina Hollywood-drömmar i ansiktet på oss och be oss svälja att den serie som tidigare dominerade den moderna smygargenren nu har dykt ner i avgrunden och bara blivit godkänd.

Likt en förälder som precis varit på kvartssamtal med det olydigaste barnet i klassen är jag inte arg, jag är besviken. Handlingen i spelet är inte bara tråkig utan också en klichéfest av sällan skådat slag. Det är som om manusförfattaren tagit alla uttjatade element från alla actionstinna spionthrillers som släppts under det senaste årtiondet och tänkt ”det här har nog ingen upplevt förut”. Handlingen kan sammanfattas kortfattat som; Sam ska hitta de som mördade hans dotter. Sams dotter är egentligen vid liv och nu måste han istället döda de som ska döda presidenten och återställa ordningen i landet. Det blir, tro det eller ej, inte mycket mer substansrikt än så. Fast att gnälla på handlingen i ett Splinter Cell-spel är som att gnälla på att en dyngbagge luktar avföring, så det kanske är viktigare att se på hur Conviction spelas istället och det är här som spelet lyckas räddas från katastrof.

Conviction liknar mer Batman: Arkham Asylum än de tidigare delarna i serien, på så vis att det är ett mer actioninriktat spel. Sam Fisher är inte den stela farbror han en gång var utan studsar nu glatt över hinder, klättrar längs väggar och knäcker nackar som om det inte fanns någon morgondag. Han har dessutom blivit en bättre skytt vilket alltid är uppskattat. Att kasta sig från skydd till skydd och knäppa eller krama ihjäl oppositionen bjuder definitivt på en del underhållning. Den största nyheten är dock att Sam nu kan markera sina fiender och snabbt ge dem en blylobotomering med endast ett simpelt knapptryck från spelaren, en funktion kallad Mark and Execute. Det må låta häftigt, och det är det också de första gångerna rörelsen utförs, men tyvärr förstör det balansen i spelet. Resultatet blir att utmaningen är mer eller mindre icke-existerande, detta trots att Mark and Execute bara kan utföras om spelaren tidigare lyckats döda fiender med närstridsrörelser. Det känns som att spelet gör det mesta åt spelaren och även det mest hjärnskadade fåret i flocken kan klara av spelet utan några större problem. Spelmässigt känns Conviction alltså ganska dumt i jämförelse med de tidigare delarna i serien även om underhållningen finns där. Tyvärr har Splinter Cell fått sig en actioninriktning som det egentligen aldrig behövde och det faktum att spelets artificiella intelligens är fasansfullt korkad och kontrollen oprecis, gör det inte svårare att glida igenom spelet på en kafferast.

Efter att den väldigt korta och bara godkända kampanjen är över finns ett flerspelarläge att tackla tillsammans med en kompis, och det är här som Conviction skiner. Här finns en separat kampanj att spela igenom samt spellägen för både samarbete och tävling. Exempelvis finns ett läge där du och din medspelare ska rensa ett område från fiender, medan ni i ett annat ska förinta varandra samtidigt som andra fiender traskar omkring med samma uppdrag. De är definitivt underhållande men lider av samma oprecisa kontroll och korkade fiender som resten av spelet och gör att även detta faller platt, men ett mer underhållande platt fall. Splinter Cell: Conviction är inte dåligt, det är bara medelmåttigt och är kul på samma sätt som en korv med bröd är god - på det tråkigaste och mest standardmässiga sätt som finns.

Ni no Kuni blir nog det spelet jag kommer lägga ner mest tid på i år. 01/21/2013 - 11:11
Strafers bild

Nej, ge oss ett Chaos Theory 2 eller lägg ner.

Spel-Malmers bild

Tyckte det var ett jätteroligt och spännande spel med tydliga kvalitéer. Perfekt för mig. Coversystemet var även annorlunda och kul att spela. En bra och stabil 3:a. Störde mig dock lite på överdrivet snack från fienderna.

Kletets bild

Demot bådade verkligen gott tycker jag, men bara namnet Splinter Cell får mig att.. rygga tillbaks. Aldrig riktigt blivit tilltalad av vad serien har varit, kanske är det just därför jag gillade den nya inriktningen.

Sebastian Magnussons bild

Har själv aldrig orkat ge Splinter Cell en chans, så kan inte säga om de var bättre förr. Men Conviction var ett trevligt spel, tvåa är nog ett rättvist betyg.

Fleischers bild

Gillade Conviction skarpt kändes arcadigt och snabbt. Men det är inget Chaos Theory. 3a för mig.

spanjoars bild

En tvåa?? Va?? Spelet förtjänar minst en trea. Med tanke på att de nya elementen som har tillförts och stärkt spelkänslan i Splinter Cell. Jag älskar att jag faktiskt har en chans att komma undan eller neutralisera fienden även om jag har blivit upptäckt. I de tidigare spelen har man blivit ihjälskjuten så fort en ficklampa har riktats mot en. Däremot kan jag hålla med om att handlingen och sättet de berättar den på är "cheesy".

Okänds bild

En tvåa? Jävla pruttrecensent. :(

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.