Star Ocean: Integrity and Faithlessness

Recension - Playstation 4 - tors 30 juni 2016, kl 21.45

Släppdatum: 2016-07-01    Genre: Rollspel
Utvecklare: Tri-ace    Åldersgräns:

Betyg: 4/5
"Ett kärleksbrev till oss som inte vuxit ifrån japanska rollspel"

Jag tror att det är många som inte har så bra koll på Star Ocean, så jag hade tänkt börja med att försöka förklara det genom lite olika infallsvinklar.

Star Ocean är Star Trek filtrerat genom anime. Alltså, det är Star Trek att det antagligen är olagligt någonstans. Rymdskeppen skjuter phasers och photon torpedoes mot varandra, och vill de åka riktigt fort slår de på sina warpmotorer. Annars använder de sina impulsmotorer, som precis som allt i förra meningen ordagrant alltså kommer från Star Trek. Det enda de har brytt sig om att döpa om är Prime Directive som här heter UP3 - Underdeveloped Planet Preservation Pact - och det är väl hugget som stucket vilket som låter coolast. Innehållet är däremot detsamma: när alla coola rymdmänniskor (som i bägge fallen kommer från The Federation) springer på superprimitiva planeter där folk bankar varandra i huvudet med svärd så är det absolut förbjudet att hjälpa till, blanda sig i eller avslöja att det finns rymdskepp och lasrar. I bägge fall är dock det absolut första som händer att alla ger blanka fan i det. I fallet Star Ocean: Integrity and Faithlessness (som jag för enkelhetens skull hädanefter kommer att kalla Star Ocean 5 trots att det är årets coolaste undertitel) så är det planeten Faykreed IV som hastigt och olustigt får besök av två fraktioner rymdmänniskor. Den smått olyckligt döpte Fidel och hans barndomsvän Miki hamnar ofrivilligt i händelsernas centrum när de två galaxomspännande supermakterna leker USA och Sovjet genom att ingripa på varsin sida i ett inhemskt krig. Det urartar förstås i ett scenario där man å ena sidan slår ihjäl ödlemänniskor med svärd och å andra sidan slår ihjäl lasergevärsbeväpnade soldater med svärd. Och det, mina vänner, är definitionen av awesome.

Men om premissen är stulen från Star Trek (om Star Trek hade magi och grönhåriga tjejer med stora tuttar) så finns det en annan gelike vad gäller spelmekaniken. Vi leker en liten lek - vilken japansk rollspelsserie handlar följande om? Striderna är i realtid, och ofta väldigt spektakulära med stora mätare för combos och liknande. Det finns massor av olika craftingsystem där du kan tillverka allt från armborst till äggmackor. Det finns hundratals frivilliga småscenarier där du får lära känna dina karaktärer bättre, ofta ganska humoristiska dessutom. Musiken komponeras alltid av Motoi Sakuraba. Gissade du Star Ocean gissade du rätt. Men gissade du Tales gissade du också rätt. Här har dock Star Ocean inte riktigt fastnat med handen i syltburken på samma sätt som i fallet Star Trek. De som skapade det allra första Tales of-spelet på Super Famicom slutade på dåvarande Telenet Japan, bildade Tri-ace och skapade sedan illa kvickt också det första Star Ocean. Sedan har de bägge serierna tuffat på åt lite olika håll, men stöpta i samma mall. Man kan enklast skilja dem genom att det bara släppts fem Star Ocean medan det släppts i runda slängar tvåhundratusen Tales. Får jag tala för mig själv - och vad är väl annars en recension - så håller jag dock Star Ocean snäppet högre på de allra flesta punkter. Motoi Sakurabas musik är mer pampig och slående, striderna är mer taktiska och välplanerade och karaktärerna har ett större djup än en planka som någon skrivit “anime! (*^ω^)” på.

När vi nu avverkat grundkursen i Star Ocean och berört både handlingen och spelmekaniken lite skulle jag vilja gå in på detaljerna i Star Ocean 5. Tyvärr för Star Ocean 5:s skull är det mycket där det tappar. Jämfört med de bästa delarna i serien känns spelet väldigt litet, det är många områden man gör återbesök i väldigt många gånger. Jag förstår att detta inte är Star Citizen, men det hade varit kul om det kändes som att galaxen bestod av mer än tre städer på en planet. Hand i hand med denna fattighet går hur de hanterat mellansekvenser. I något missriktat försök att bli interaktiva så utspelar sig större delen av storypartierna i spelmotorn. Inte bara rent grafiskt alltså, utan det är som när Ubisoft hade sitt hjärnsläpp samtidigt som första Assassin’s Creed i och med att man kan gå runt medan alla andra står och pratar. Men det enda det innebär i praktiken är att man inte får lika coola kameravinklar. Med det sagt så är de mer renodlade filmsekvenserna som faktiskt finns jäkligt fläskiga, oftast utspelar de sig på rymdskepp så vi som apropå Ubisoft ser fram emot Star Trek: Bridge Crew får något att aspirera mot. Men det som är allra allra värst i Star Ocean 5 är sannolikt förknippat med de "mer interaktiva" mellansekvenserna och det är att det inte går att hoppa förbi dem. Nope, nej, aldrig. Jamen vilken otur, var ditt sparställe just innan en minuts filmsekvens som följs av en supersvår strid där du dör på tio sekunder om du inte har tungan rätt i mun? Det var väl tråkigt, här kan du få titta på filmsekvensen igen. Och igen. Och igen. I det här sammanhanget ger jag gärna en särskild eloge till de strider där du tvingas skydda en av dina lagkamrater som omedelbart anfalls av hela rymdimperiet inklusive Dödsstjärnan. Min rekommendation i det läget är att backa och gå och överlevla en halvtimme snarare än att banka huvudet i plasmareaktorn gång på gång, vis av erfarenhet. Star Ocean 5 är dock halvvägs förlåtet eftersom många andra typiskt tidsslösande element är bortskalade, det går till exempel blixtsnabbt att gå in i och ut ur strider. Det ger med ena handen och bitchslappar med den andra, kan man kanske säga.

Så nä, Star Ocean 5 är inte bäst i genren eller ens i serien. Men det är långt ifrån sämst heller. Det finns något Tri-ace alltid gjort bättre än alla andra, oavsett spelet hetat Star Ocean eller Valkyrie Profile, och det är stridssystemet och dess omedelbara bihang levlingssystemet. Det går inte att komma ifrån att det är jävligt roligt att slåss i Star Ocean 5. Ibland kan striderna kännas överhårda, men biter man ihop och tänker en gång - eller fem gånger - till så går det ofta vägen. Och det är framförallt när man ger sig in på de riktigt hårda grejerna som den obligatoriska supersvåra bonusgrottan som de diverse spelmekanikerna kommer till sin fullständiga rätt. När man äntligen skruvar ihop den optimala kombinationen av förmågor, taktiker och maträtter så att den tidigare superövermäktige bossen stryker på foten så är det otroligt tillfredsställande. Att levla och grinda och bygga oförstörbara karaktärer ligger verkligen inte i min natur, men Star Ocean är en av få japanska rollspelsserier där jag verkligen finner det njutbart, och Star Ocean 5 är inget undantag. Om du hatar japanska rollspel är nog inte Star Ocean något för dig, men det hoppas jag att du fattade så fort du tittade på omslaget. Om du tycker att japanska rollspel är helt okej så kommer du nog tycka samma sak om Star Ocean 5. Men det är de (du?) som verkligen diggar japanska rollspel som verkligen kommer att uppskatta Star Ocean: Integrity and Faithlessness, för ju mer man stoppar in ju mer får man ut. Jag erkänner villigt att jag tillhör de senare och jag vet vad mitt sommarnöje kommer att vara i år.

See video
Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.