Super Meat Boy

Super Meat Boy kan kortfattat beskrivas som ett sadistiskt plattformsspel med en studsande köttklump i huvudrollen. Upplägget är simpelt och det enda man behöver bry sig om är att hoppa och styra. Detta är dock enklare sagt än gjort. Vägen fram till mål är kantad av allt från sylvassa sågklingor och laserstrålar, till hungriga monster och brinnande lavaklot. Räkna med att möta döden hundratals, förmodligen tusentals gånger innan du har besegrat spelet.

Som tur är är kontrollen helt perfekt. Jag kan aldrig skylla ett misslyckat hopp på någon annan än mig själv. Den är suveränt kalibrerad och oerhört responsiv. Jag förundras dessutom av mig själv som har gått från ett klantarsle, som missade de enklaste plattformsskutt, till ett riktigt proffs som numera sätter hiskeligt precisionskrävande manövrar utan några som helst problem. Banor som till en början verkar helt omöjliga kan alltid klaras och för att bli duktig krävs övning.

Super Meat Boy är ett svårt spel. Faktum är att det är så vansinnigt svårt att jag, som vanligtvis är en förhållandevis lugn spelare, slänger ur mig ramsor när jag spelar som inte bör upprepas i textform. Låt oss få det överstökat på en gång - spelare som uppskattar enklare spel och allra helst ställer om svårighetsgraden till "Very Easy" gör sig icke besvär. Super Meat Boy handlar om att nöta samma bana om och om igen tills man slutligen står där som en vinnare, och att pendla mellan sinnestämningarna - uppgivenhet och lycka.

Spelet består av hundratals banor och även om det går att spela igenom huvudhandlingen på några timmar finns det tonvis med saker att ta sig an om man bara vill. Varje gång man klarar en bana med ett perfekt betyg så låser man samtidigt upp samma bana, men klurigare, i "Dark World". För att klara spelet till fullo behöver man alltså sätta alla vanliga banor perfekt, och dessutom klara de upplåsta i den mörka världen. Det går också att låsa upp mängder med spelbara indiekändisar i form av Tim från Braid, Commander Video från Bit Trip Runner och Gish från spelet med samma namn för att nämna några. Det enda jag vill gnälla lite på är avsaknaden av co-op-läge, med tanke på hur fantastiskt underhållande det på många sätt liknande N+ blev i detta spelläge.

Mer glad blir jag över att se att Team Meat har hämtat massa inspiration från klassiska spel, och det ges många vinkningar åt olika håll. Första världen inleds till exempel med introsekvensen från Street Fighter medan den andra är direkt snodd från Castlevania. Allt är återskapat med en enkel men också väldigt charmig grafikstil som trots blod och lemlästande är smått bedårande att titta på. Humorn är rakt igenom elak och rå och flera av mellansekvenserna fick mig faktiskt att skratta rakt ut.

Det är lätt att älska Super Meat Boy för sina många kvalitéer på samma sätt som det är lätt att hata när man sumpar ett avgörande plattformshopp och det är den här balansen som gör spelet så spännande - att röra sig mellan hopp och förtvivlan. Det är också ett otroligt beroendeframkallande spel fullsmockat med godis som upplåsningsbara karaktärer och banor. Så gillar du svåra men belönande spelupplevelser som N+ och Trials HD är Super Meat Boy utan tvekan din kopp te.

En andra åsikt av Gustav Granlund:

Enda sedan jag spelade Meat Boy när det fortfarande var ett flashspel på nätet kunde jag tydligt se att det här fanns potential att bli något alldeles extra. När det senare blev känt att spelet skulle få en riktig release förberedde jag mig på en riktig guldklimp, och det var precis vad jag fick. Super Meat Boy är ett spel som är sprängfyllt med kvalitéer och bjuder på ett spelflyt som dess konkurrenter inte ens kan drömma om. Det är utmanande och obarmhärtigt men tack vare korta men intensiva banor samt möjligheten att snabbt komma igång igen efter varje död, gör spelet till något smått unikt.

Inte ens spelets sinne för humor eller vilja att hylla gamla klassiska spelserier från förr gör att det alltför mycket förlitar sig på gammal skåpmat. Super Meat Boy är en välriktad spark mot etablerade plattformsserier som står och trampar i gamla spår medan indieutvecklare tar genren framåt. Detta är en blivande klassiker, sanna mina ord.

Betyg: 5/5