The Evil Within

Recension - Playstation 4 - fre 24 oktober 2014, kl 15.25

Släppdatum: 2014-10-14    Genre: Survival Horror
Utvecklare: Tango Gameworks    Åldersgräns: 18+

Betyg: 4/5
"The Evil Within anländer och levererar svårt psykbryt."

1996 skapade Shinji Mikami Resident Evil och survival horror-genren var född. Genren har sedan dess sett en del förändringar, framför allt i Resident evil 4 där betoningen lades mer på action och kontrollerna anpassades efter detta. Spelet introducerade även över-axeln vy, något som sedan dess använts flitigt i tredje-persons shooters. Nu, 18 år efter det första spelet släpptes, har Shinji Mikami och hans studio Tango Gameworks senaste bidrag till spelvärlden och survival horror äntligen släppts. The Evil Within är här.

Sebastian Castellanos, polis med skäggstubb, en stilig väst och bitter uppsyn, åker tillsammans med sin partner Joseph Oda och nykomlingen Julie Kidman till Beacons mentalsjukhus. De anländer för att undersöka ett massmord, men kastas rakt in i ett pågående brott och blir själva offer för en mystisk kraft som slår ut Sebastian. Han vaknar hängande från taket i ett slaktrum. Han är inte ensam men tyvärr är det inte hans kollegor som gör honom sällskap utan diverse lik och en slaktare som ser fram emot att klyva honom på mitten. Sebastians resa genom förvirring, galenskap och skräck har börjat.

Efter att ha överlevt den inledande delen av spelet hade jag förhoppningen att jag skulle få klarhet i vad det var som pågick, men så fort nästa del tog vid insåg jag att det bara skulle bli konstigare och konstigare. Storstadsmiljön fick snabbt ge vika för vad som kändes som en förlorad bana från Resident evil 4. Läskiga miljöer med kusliga atmosfärer börjar byta av varandra i vad som till en början verkar vara helt utan rim och reson. Man känner sig inte säker någonstans, inte ens hos sjuksystern som så snällt låter oss spara vårt spel när vi är tursamma nog att hitta till hennes del av Sebastians värld.

The Evil Within har egentligen inte en stark historia att berätta, men den levereras så fantastiskt snyggt att jag ändå sväljer det med hull och hår. Sebastian är inte årtiondets intressantaste karaktär men det spelar ingen roll, för när han jagas av en blodig, långhårig kvinna med alldeles för många armar gör det inget att hans historia inte är originell. Jag höll på att gå sönder av skräck vid flertalet tillfällen tack vare den underbara atmosfären spelet konstant levererar.

Något vi bjuds på i överflöd är också äckliga monster av flertalet olika slag. Som sig bör så är ammunition och helande tillgängligt i begränsad mängd, vilket gör att man uppmuntras att ta sig en funderare över hur man ska tackla dessa monster. Förutom att helt sonika skjuta ihjäl dem med headshots kan man välja att skjuta dem i benet för att sedan springa fram och tända eld på dem med en tändsticka. Har man slut på ammo och tändstickor kan man plocka upp en flaska, snöra den i huvudet på monstret och springa fram för att avsluta det i närstrid. Man kan även smyga sig på fienden bakifrån och köra en kniv i skallen på dem. Spelet innehåller en hel del fällor som man kan råka kliva in i, men som tur är kan man använda dem till att lura in monster i också. Tillvägagångssätten är många och man måste avläsa varje situation för att avgöra vad som lämpar sig bäst, speciellt när det kommer till bossar. Då är det viktigare än någonsin att använda miljön till sin fördel.

Förutom att använda miljön till att döda monster är det en väldigt bra idé att söka igenom den efter ammunition, helande och slemmig, grön gegga. Geggan kanske inte låter så lockande, men det är faktiskt den som tillåter dig att uppgradera dina färdigheter, dina skjutvapen och din Agony crossbow. Armborstet är en finurlig sak med flertalet olika lod man kan bygga av desarmerade fällor.

Vad gäller uppgradering av färdigheter måste du i stort sett välja vilken väg du vill gå; vill du vara en oxe med maximal hälsa och möjligheten att sprinta jättelångt, eller vill du att din pistol ska kunna ha maximalt med ammunition och göra sjukt mycket skada, eller vill du att ditt armborst ska vara din främsta tillgång? Det är en smaksak som låter spelaren definiera sin egen spelstil. Naturligtvis kan man välja att inte specialisera sig och plocka lite uppgraderingar här och där om man känner för det.

Jag nämnde i början likheter i en av miljöerna med Resident Evil 4 och influenserna därifrån slutar inte där. Man har nämligen följeslagare ibland. Om ni som jag hatar Ashley från RE 4 kanske ni stönar av frustration just nu, men misströsta inte; The Evil Within har lärt mig att följeslagare kan vara effektiva, användbara och sympatiska. Tack och lov.

Trots tjat från min sida om just likheterna med RE 4 så är det absolut inte vad som definierar spelet. Jag skulle säga att The Evil Within känns som att David Lynch tagit Resident Evil och Silent Hill, stoppad dem i en matberedare och mixat dem ett tag. Det är konstigt, läskigt, snyggt, vettvilligt förvirrande och sjukt bra. Mina favoritsmaker!

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.