The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D

Det har kallats det bästa spelet någonsin och innehar det högsta betygsnittet genom tiderna på Gamerankings. Liksom Nintendos största ikon Mario lyckades Zelda-serien med, den för många andra spel ödesdigra, övergången till 3D. Ocarina of Time hyllades för den storslagna världen, den välgjorda stridsmekaniken och de kluriga pusslen. Men frågan alla ställer sig är naturligtvis om spelet står sig lika bra idag? Nu när 3DS-versionen är släppt känns det lämpligt att ta reda på hur det ligger till med den saken.

Själv har jag varit tveksam inför den här remaken samtidigt som jag varit övertygad om att det i slutändan skulle bli bra. Mina farhågor har grundat sig i mina nostalgiska minnen från spelet och hur väl de stämmer överens med verkligheten. Skulle den här versionen spoliera mina antaganden om hur mästerligt det ursprungliga spelet är, eller skulle den återigen få mig att bli lika lyrisk över Links tredimensionella första äventyr? Som tur är upptäcker jag snabbt att Grezzo och Nintendo inte har gjort mig besviken, Ocarina of Time är lika magiskt nu 2011 som när det begav sig 1998.

Så låt oss konstatera att det inte bara rörde sig om nostalgi och att spelet står sig överraskande bra även idag, men sen är det ju faktiskt inte heller exakt samma spel som vi upplevde 1998. Även om Nintendo inte själva står bakom den här uppdateringen har de på senare tid lyckats med bedriften att omge sig med kompetenta utvecklare. Detta bevisas återigen i fallet Ocarina of Time för folket på Grezzo har omsorgsfullt gått in och förbättrat små, små detaljer utan att egentligen påverka det ursprungliga spelet i någon större utsträckning. 3DS-versionen känns precis som man förväntar sig att Ocarina of Time ska kännas. Musiken är densamma och berättelsen om Link, Zelda och Ganondorf spelas upp precis som jag minns den. Den absolut största förändringen är den uppfräschade grafiken och även om det inte ser haktappande läckert ut så är det en klar förbättring sedan Nintendo 64-spelet. Texturerna är mer detaljerade, karaktärerna ser inte längre ut som kantiga trasdockor och allt har fått ett skarpare utseende. Hyrule känns med detta mer levande och det har dessutom lagts till en del nya inslag i form av mer påtaglig växtlighet, utsmyckade byggnader och tillagda föremål för att ge sken av en mer autentisk värld.

Eftersom det är ett spel till 3DS så innebär det naturligtvis också tuffa 3D-effekter. Själv har jag växlat en del mellan 3D och ingen 3D alls då den är störande så fort det ska siktas eller när ett område ska undersökas mer noggrant. Den står inte ut nämnvärt utan är mer av det subtila slaget och påverkar inte spelandet. Det glimmar dock till ibland under spelets mellansekvenser, med en regndroppe som flyger ut ur skärmen eller när man tjuvkikar, som inuti ett dockskåp, på Ganondorf genom Hyrules slottsfönster. Men jag låter den som sagt vara mestadels avstängd på grund av att jag, smått överraskande, använder mig av gyrofunktionen stup i kvarten. På förhand hade jag räknat med att jag skulle stänga av denna funktion ögonaböj, för att istället använda den analoga styrspaken för att se mig omkring eller sikta med slangbellan och pilbågen. Men faktum är att det funkar så pass bra att jag helt anammat den rörelsekänsliga styrningen och har inte alls brytt mig om att styra på annat sätt. En trevlig överraskning och en skoj bonus för egen del.

Men den bästa uppgraderingen av dem alla är användandet av den nedre skärmen. Det självklara valet för flertalet DS- och 3DS-spel är att rita upp en karta på en av skärmarna för en bättre överblick vilket är ett lika givet val även här, men den rymmer så mycket mer. Man kan dessutom på ett smidigt sätt placera ut fler föremål och vapen på maskinens knappar, allt med hjälp av den tryckkänsliga skärmen. Det går också att med ett snabbt tryck hala upp okarinan för att spela en trudelutt, antingen via touch eller med knapparna. Detsamma gäller fén Navi som också håller till på den nedre skärmen. Allt det här sammantaget krymper tidsmässigt trist menypillande avsevärt och gör det enklare och snabbare att både navigera och att hålla koll på föremål samt vapen.

Men trots nyheter så skulle inte Ocarina of Time 3D vara någonting om det inte fanns en gnutta sanning bakom alla hyllningar från förr, och som jag redan tidigare konstaterat i texten är det i sin spelmässiga grundform fortfarande ett imponerande hantverk. Jag är faktiskt aningen förvånad över hur väl det har åldrats och hur väl sammansatt det känns. Alla bitar faller på plats - striderna med den för tiden revolutionerande Z-targetingen sitter som en smäck, pusselmomenten är smarta och i vissa fall snillrika, Hyrule är en storslagen värld bebodd av charmiga karaktärer och varelser, soundtracket tillhör bland det bästa jag någonsin hört i ett spel - ja, allt känns som en sammansvetsad enhet utan minsta lilla glugg som bryter illusionen. The Legend of Zelda: Ocarina of Time 3D är allt mina minnen från förr skvallrade om och lite till. Har du aldrig tidigare spelat ett av de bästa äventyren världen har skådat så är det dags nu. Och för alla oss som älskade originalet - det är hög tid att bli kära ännu en gång.