Gamerkultur kontra gamerkultur

Krönika - Multi - fre 29 november 2013, kl 09.21

Liksom många andra gillar jag multiplayerspel. Men jag är nog inte heller ensam i att jag sällan skulle kunna tänka mig att spela dem med främlingar. Detta kanske låter underligt för någon som driver en tv-spelsinriktad nätcommunity att säga, men tv-spelsvärldens onlinekultur är verkligen vidrig. Alla som någon gång gjort misstaget att dra på sig ett Xbox-headset vet precis vilken kaskad av könsord och nedsättande termer jag pratar om. Till och med spel som World of Warcraft som helt bygger på social interaktion verkar befolkade av mongoloida grottmänniskor. Vilken slumpgrupp som helst består till majoriteten av dryga know-it-alls, varav de flesta inte skulle kunna stava sig ut genom en öppen dörr om deras liv hängde på det. Givetvis finns det många undantag, men jag tror inte jag är helt fel ute om jag utmålar onlinekulturen som generellt väldigt antagonistisk och tävlingsinriktad.

Men att påpeka det är bara att sparka in en öppen dörr. John Gabriel's Greater Internet Fuckwad Theory beskrev det hela väldigt koncist redan för ett halvt decennium sedan. Det jag finner intressant är att det även i betydligt gemytligare grupper, kanske till och med tillsammans med vänner, så är "vinna till varje pris"-mentaliteten nästan normen. Det rör sig kanske inte om regelrätta påhopp på "din mamma" men det är ändå tydligt att folk spelar väldigt tävlingsinriktat. Senast igår blev jag tower-rushad av en kompis i Starcraft II, en taktik som knappast kan påstås borga för vidare underhållande spel. Till och med helt kooperativa spel utvecklas lätt till en penismätartävling. Man vill vinna. För många förefaller inte det som något underligt. Men jag har mina rötter i den större nördkulturen, där gemensamt spelande ofta hanteras på andra sätt. Bordsrollspel eller lajv är ju enkla exempel, där finns som regel inga vinnare eller förlorare, utan alla spelar för att tillsammans skapa en så bra upplevelse som möjligt för gruppen och sig själva.

Men jag blickar hellre åt ett annat håll. Figurspelet Warhammer är utanför tv-spel en av mina få passioner och kan för den digitala generationen närmast beskrivas som ett rondbaserat strategispel. Man bygger sina arméer och försöker betvinga motståndaren på ett slagfält. Det intressanta där är hur kulturen runtomkring skiljer sig. Visst är spelets mål fortfarande att vinna, men för mig personligen och de jag spelar med är det egentligen sekundärt. Att bara rulla rakt över sin fiende utan minsta motstånd blir som regel väldigt tråkigt. Man vinner ju trots allt inget egentligt, förutom det nöje man utgjutit av själva spelandet. Resan är målet, så att säga. De allra roligaste matcher jag spelat har varit riktiga nagelbitare där stridslyckan svängt från det ena hållet till det andra och allt avgjorts i sista sekund i en osedvanligt rafflande batalj.

Men där det faktiskt verkligen börjar närma sig tv-spel - och min poäng - är i turneringarna, dit hundratals spelare vallfärdar för att tävla om guld och ära. Här spelar man oftast mot främlingar, ens resultat i varje slag har en direkt inverkan på slutplaceringen och för vinnarna hägrar faktiskt fina materiella priser. Rollspelsrötterna och den husliga gentlemannamässigheten har dock präglat även turneringsscenen. Visst finns det priser för "bästa general" där det bara handlar om spelskicklighet, men den finaste trofén kräver att man är en komplett hobbyist. Aspekter som hur vackert man målat sina modeller har ingen direkt motsvarighet inom tv-spelandet, men det är en annan av delkategorierna som är en intressantare parallell. För att kunna ta hem helhetsbucklan krävs det helt enkelt att man är en trevlig typ.

Ett av sätten att få poäng är alltså via "sportsmanship", hur mycket ens olika motståndare uppskattade att spela mot en. Själv spelar jag tv-spel för att ha roligt och ett system som uppmuntrar alla att göra spelet underhållande för övriga deltagande har jag svårt att se som annat än odelat positivt. Det skall inte stickas under stol med att Warhammers ganska spretiga regler kan framkalla vilda tolkningsdebatter i stil med värsta rättegångsprocess ("sida 238, sektion 7 hävdar tydligt att Heroic Killing Blow fungerar även på Large Targets!") och i slutändan tjänar man möjligen mer på att stå och tjafsa fram sin tolkning än vad man hade vunnit i sportslighetspoäng. Men även bland de mest härdade turneringsspelarna finns det ändå en viss anda av sportslighet. Man vet vad som är rätt respektive fel, bara för att något går att göra innebär det inte att det bör göras.

Det innebär inte att Warhammerspelare är en enda glad gemenskap där alla håller händer och sjunger Kumbaya. Men det ger ändå helta andra vibbar att kliva in på en Warhammerturnering än att logga in på en Call of Duty-server. Varifrån kommer denna nästan kompromisslösa tävlingslusta som präglar mycket av tv-spelandet? Om den nu ligger i människans natur, hur kommer det sig att andra hobbyer mer framgångsrikt lyckats tygla dess värsta effekter? Och varför skulle inte nästa MLG kunna införa sportslighetspoäng?

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30
Kletets bild

Så oerhört sant Sebastian. Stod ut i två år men efter det har jag helt enkelt slutat spela multiplayerspel.

Carefaces bild

Kletet skrev:
efter det har jag helt enkelt slutat spela multiplayerspel.

Skulle aldrig kunna hända mig tror jag!
Dock håller jag med om det Sebastian skriver, bra text. :)

Vargavakas bild

Intressant läsning Sebastian. Att ställa tv-spel mot (de betydligt mer närmare besläktade) brädspelen känns så mycket mer relevant än jämförelser med film och böcker.

I breda drag kan jag inte annat är hålla med om problemen som du beskriver i dagens flerspelarlägen i tv-spel, även om jag själv inte skulle ställa tävlingsinriktat spelande tvärt emot vänskapligt spelande.

I min erfarenhet går vänskapligt och tävlingsinriktat spelande hand i hand. En runda Munchkin i goda vänners lag ser mig ena stunden spela oerhört taktiskt för att knipa tre extra nivåer i ett drag, bara för att i nästa omgång hålla inne på mina kort bara för att inte förstöra ett dråpligt scenario. Resan är, som du skrev, målet, men inte nödvändigtvis på bekostnad av att spela för att vinna. Detta ser jag egentligen inte som annorlunda i tv-spel. När jag sitter med ett gäng kompisar och spelar Wario Ware eller Street Fighter 4 (för att ha en rättvis jämförelse med brädspel) är det slutliga resultatet helt oväsentligt, vi spelar för nöjets skull.

Men det finns skillnader mellan de två exemplen. De stora skillnaderna mellan det första och det andra exemplet tror jag till stor del ligger i tekniken och regelverket. I Munchkin finns det utrymme att tumma på reglerna och, om det visar sig bli ett roligare spel, införa en ny regel som husregel. Dessutom ligger nöjet i att spela brädspel helt och hållet i resultatet av dina handlingar och inte i handlingarna själva.

I Street Fighter är det annorlunda. Regelverket har inte samma gråzon och nöjet i spelet ligger lika mycket i det fysiska utförandet av rörelser som i dess resultat. Visst, jag kan hålla tillbaka slag eller spela med fötterna men detta förhöjer inte spelupplevelsen för vare sig mig eller min motståndare. Med ett spel där nöjet till väsentlig del ligger i utförandet och regelverket är skrivet i svart och vitt är det svårt att artificiellt "skapa en rolig match", och det är här jag skulle tro att det som du beskriver som en extremt tävlingsinriktad kultur har sina rötter.

Om du vill uppnå det scenario som du beskriver som "riktiga nagelbitare där stridslyckan svängt från det ena hållet till det andra och allt avgjorts i sista sekund i en osedvanligt rafflande batalj" i exempelvis Starcraft (jag kör på exempel som jag har personlig erfarenhet med här, men de flesta spel med flerspelarläge borde funka som substitut) så måste du nästan spela till din fulla potential mot likvärdigt motstånd. Det finns ingen möjlighet till kompromiss, det är helt enkelt inte särskilt roligt att spela artificiellt dåligt och "glömma" enheter på fel sida av kartan. Så för att faktiskt få den där rafflande jämna matchen med de premisser vi har i tv-spel måste man nästan gå åt det andra hållet, mot ännu mer tävlingsinriktat spelande och allt mer avancerade matchmaking-system. Eller så måste man kanske överge tv-spel som måldrivna helt och hållet och gå mot något i stil med Minecraft eller Love.

Sedan skall man väl inte sticka under stol med tv-spelets brist på en naturlig fysisk mötesplats (om det nu är en källarlokal, ett sportfält eller ett matsalsbord) sätter djupa spår, framförallt sedan LANet dog ut.

Ercarrets bild

Jag brukar bara köra folks röster via headsetet, och sedan inte koppla in headsetet. Win!

Men jag kan hålla med. Eftersom jag kör med ovan nämnda metod - inledningsvis av misstag, men efter en liten utflykt ut i verkligheten numera även medvetet - så "drabbas" jag inte så ofta av det där, frånsett de gånger då någon tar sig tiden att skicka arga meddelanden som bedyrar min värdelöshet. De är oftast en så rolig läsning, dock. Speciellt det arga meddelandet om att jag skulle SLUTA CAMPA FÖR FAN OCH PLANTERA BOMBEN när egentligen jag var på andra laget (visserligen campandes som Recon).

Alexanders bild

Trevlig läsning :) Håller med om att spelande har blivit lite väl fixerat vid att vara störst, bäst och ha flest poäng, må det vara kills i en "match", achievements på 360/trophies på PS3, achievements i WoW eller gearscore i WoW. Det är klart att tävlande ofta är kul och spel är ett trevligt sätt att tävla på, men just denna hysteri att det mer eller mindre bara är dessa "siffror" som spelar roll, och själva upplevelsen att "drömma sig bort" (nördigt? 0:)) i en annan värld och äventyra/samarbeta/bara ha kul med sina vänner kommer längre ned på listan, om det ens kommer med över huvud taget. Som sagt så är det ju ändå inget "riktigt" man uppnår i slutändan, mer än tillfredställelsen att vara "bäst på låtsas", vilket kanske känns lite meningslöst när man väl kommer till den insikten. Har man däremot nöje och upplevelsen att spela i sig som första mål så har man ju oavsett "resultat" ändå inte slösat sin tid på "abstrakta siffror"... Nu börjar jag bara mumla känner jag.

Hur som helst, jag har haft turen att nästan inte alls stött på några svin via Xbox Live eller PSN, hoppas jag slipper det i framtiden också.

Johans bild

Du verkar spela fel sorts Multiplayer spel och på fel maskin.
Spelar man populära spel som Call Of Duty på en låt mig säga barnkonsol som xbox360 ändå är så får man vänta sig att man möter massa barn som beter sig som barn är.

Barn är skrikiga, irriterande och störande. Jag har två egna och vet.

Jag spelar i stor sett bara FPS-spel och bara på PC. Visst för några år sedan var det rätt många CAPS skrivande minderåriga som försökte sig på Counterstrike men nu har de flesta gått vidare, så vi som gillar spelen kan spela vidare ifred.

Jag förstår inte att man ser barn som skriker och tjoar som något direkt problem, det är bra att dom är på nätet och samtalar, vill du inte lyssna eller läsa så är det bara att MUTEa personerna eller att spela på seriösa/private servrar där de inte kommer vara kvar länge om admin är aktiv.

Jag är tävlingsinriktad när det gäller spel jag tycker om, nu är det mest BF:BC2 och tycker det är jättekul att ligga top3 på poänglistorna efter matcherna. Jag ser mina FPS-matcher mer som en tävling/sport än att nu ska jag koppla av och träffa lite vänner å skjuta lite på skoj.

Barn kommer alltid störa oss äldre, bara att inse det. Låt dem hålla på medan de kan för sen är det dem som kommer störa sig på nästa generation.

Josef Diktatorns bild

Mycket bra text. Har länge längtat efter en onlineupplevelse som inte är uppbyggd på maniskt tävlande och fyllt av verbal vendetta.
blir själv lätt dum i huvudet av spel som sporrar mig att vara bäst i varje enskilt skede. Dom roligaste stunderna i ett onlinespel har jag haft när jag planlöst utforskat ett nytt område med en annan äventyrare eller lirat co-op med en vän, saknar mys i större online-sammanhang. ;)

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.