Jag hatar Kratos (eller: varför vi behöver bra antihjältar)

Jag insåg precis en ganska omvälvande sak: Jag hatar Kratos. Det är en märklig känsla med tanke på att jag tycker att samtliga spel i serien han agerar protagonist i är bland de bästa som går att hitta i genren. God of War var något av ett mästerverk som inte bara kändes nytt och fräscht i miljö, utan även i stridsystem. David Jaffes biffiga blekfis tacklade inte bara underhållande pussel utan slogs med fienderna som om det inte fanns någon morgondag. Och jag älskade det. Nu när serien har gått igenom bärbara sidospår samt två regelrätta uppföljare (som tyvärr är precis likadana) är det lättare att titta tillbaka på Kratos som en av de mest irriterande karaktärer jag stött på. Varför just Kratos? Jo, för att han är mer eller mindre omöjlig att relatera till. Första God of War var nog enda gången jag kunde förstå hans frustration vid hur Ares jävlades med honom, och där hade han också ett hedersvärt uppdrag i att rädda världen trots att han är en seriemördare som skulle få Ottis Toole att framstå som en kattunge. Efter det spårade det hela ur och i slutet av God of War 3 är han mer eller mindre det stora hotet i världen och man börjar nästan heja på hans antagonist Zeus.

Vad beror då detta på? Det är nog mest att Kratos är en ganska dålig antihjälte, medan Sony Santa Monica verkar vilja karaktärisera honom som ett praktexempel på en sådan. I seriens första del fungerar den idén ganska bra det då större delen av spelet utspelar sig i ett tempel där fienderna till stor del består av mytologiska bestar som ber om att förvandlas till blodiga bylten under Kratos massiva fötter. Han agerar inte som en vanlig hjälte men han har fortfarande en viktig uppgift för resten av världen. I del tre leder varenda sak han gör, varenda gud han väljer att döda, till enorma konsekvenser för resten av världen där tusentals människor dör på grund av hans fjantiga lilla dispyt med Zeus. Han går alltså från att vara en helt okej antihjälte till att bli lite av ett as som vid många ställen fick mig att vilja sluta spela. Scenen där han offrar en kvinna till en blodig och brutal död för att komma igenom en dörr ger mig fortfarande en dålig eftersmak i munnen. Att spelet självt inte verkar peka ut det sjuka i denna handling gör att jag inte vet om det är en genomtänkt provokation som skulle göra Sony Santa Monica till trollens troll, eller om man helt enkelt blir blind till dessa handlingar.

Anledningen till varför Kratos hamnar i mitt hårkors för mitt hat mot antihjältar i spelvärlden är för att serien är så populär och att han alltid framställs som en bra hjälte. Problemet finns på andra håll i industrin också och Grand Theft Auto har inte heller varit särskilt bra på att karaktärisera sina antihjältar. Niko är mest en galning, men han har i alla fall mer att erbjuda under ytan än Kratos som mest agerar och har lika mycket personlighet som en skenande bulldozer. Att skapa bra antihjältar är svårt då det krävs en hel del tänkande utanför den typiska hjältepalletten vi hittar i berättandet. Jag har dock lättare att acceptera en hjälte vars handlingar förklaras på ett annat sätt än "jag är arg, nu ska världen få betala för det". John Marston i Red Dead Redemption är lite av en sådan karaktär vars resa har ett passande slut. En riktigt bra antihjälte berör på ett djupare sätt än en traditionell protagonist. Det finns en anledning till varför Victor Frankenstein eller Don Corleone berör på ett helt annat sätt än Nathan Drake eller Marcus Fenix – det är för att de chockerar men ändå får oss att heja på dem trots att deras handlingar går emot vår moral. De kittlar något mörkt men ändå tilltalande i mitt sinne som gör att jag håller tummarna för att spelindustrin når upp till samma mått. Kratos är inte rätt riktning.