Lightning Returns: Final Fantasy XIII

Hands-on - Playstation 3 - tors 30 januari 2014, kl 10.43

Få saker har varit mer förvirrande än att följa Final Fantasy XIII-spelen. Av de tre “Fabula Nova Crystallis”-spel som först utannonserades har ett istället blivit Final Fantasy XV och ett annat bytt både plattform och namn. Istället för dessa har det tillkommit nya spel, först det tämligen logiskt döpta Final Fantasy XIII-2 men nu också Lightning Returns: Final Fantasy XIII. Namnet orsakar viss förvirring. Är det en fortsättning? Eller en spinoff? Eller något helt annat från det där galna människorna som redan givit oss titlar i stil med Duodecim 012 * 358 /2 Undiscovery? Men namnet till trots är Lightning Returns en ren fortsättning (och, får man anta, avslutning) på den Final Fantasy XIII-story som fick en så enorm cliffhanger i slutet av Final Fantasy XIII-2.

Och det hela fortsätter i ungefär samma osammanhängande anda som sin närmaste föregångare. Lite inledande epilepsidisco med poledancing byts illa kvickt mot pseudo-religiöst flum-flum. Lightning har blivit en messias som räddar själar åt guden Bhunivelze, fast inte av någon större övertygelse utan mest som ett nödvändigt ont. Eller som Lightning själv koncist uttrycker det: "God is extorting me using my dead sister as a bargaining chip". Vid det här laget vet man nog redan med sig vad man tycker om japanska utsvävningar. Själv ligger jag nog någonstans i mittfåran - jag lutar mig mest tillbaka och diggar utan att läsa in någon större mening i något, men det känns ändå uppfriskande glatt när de flesta andra spel handlar om leriga kommandosoldater.

Men även om storyn hänger ihop med föregångarna finns det ändå en rimlig anledning att inte kalla det Final Fantasy XIII-3. För medan de två första spelen (XIII och XIII-2 dvs, inte FF1 & 2 - det är lätt att bli tokig i huvudet av allt det här) ändå delade en hel del grundläggande spelmekanik så är Lightning Returns upplägg ett ganska stort kliv sidledes. Något som är tråkigt med detta är att man tappar vad som i min mening är seriens bästa stridssystem någonsin. Därmed inte sagt att det suger att slåss i Lightning Returns, men det har mycket att leva upp till på det planet och under de timmar jag spelat det har det ännu inte lyckats. Med tanke på att det tog det första Final Fantasy XIII ett tvåsiffrigt antal timmar att komma igång på den fronten är jag dock inte villig att avskriva det omedelbart.

Nu när man bara har en karaktär att röra sig med (Lightning, duh!) påminner striderna nästan om ett actionspel. Man kan röra sig fritt över slagfältet och samtliga attacker sker omedelbart när man trycker på knappen, stridsmenyer göre sig icke besvär. Något som återkommer från föregångarna är dock möjligheten att i realtid byta karaktärsklass och förmågor. Tre stycken har man att växla mellan och det behövs göras flitigt. Samtliga attacker äter nämligen ganska kvickt upp den aktiva klassens ATB-mätare, som krävs för att alls kunna utföra attacker. Så därefter är det bara att byta till en fräsch och utvilad klass medan mätaren fyller på sig i bakgrunden.

Fast att kalla de olika uppsättningarna för klasser är kanske ett lite väl strikt begrepp. Man får själv bygga sina så kallade Schemata genom att först välja en grundstomme och därefter lägga in de attacker eller förmågor man önskar. Detta medför också ett "Pimp my Lightning"-moment där samtliga stommar utgörs av olika utstyrslar, den ena mer ekivok än den andra. Och vill man gräva djupare i garderoben går det utmärkt att själv justera färgscheman och slänga på kosmetiska accessoarer. Tumme upp!

Även på andra plan är Lightning Returns tämligen annorlunda. Längre ifrån det superlinjära Final Fantasy XIII har nog aldrig serien kommit, utan det erbjuds en väldigt öppen värld med tonvis av sidosysslor. Likt ett neonfärgat Elder Scrolls så går bybor runt på sina egna ärenden och många områden och uppdrag är bara tillgängliga under vissa tider. Och just tiden är vad som driver en. Du förstår, världen har bara tretton dagar kvar innan den går under och även om det går att manipulera klockan på ett flertal sätt så handlar det när allt kommer omkring om att hinna med så mycket som möjligt innan det är dags för armageddon. Strider och dialoger är befriade från tidspressen, men annars tickar klockan ständigt på när man är ute och pysslar. Fick man magsår av Majora’s Mask eller har allmän klockfobi gör man sig nog icke besvär, men är man mindre paniskt lagd borgar det för ett väldigt dynamiskt och intressant upplägg med en hel del omspelningspotential.

Som final för Final Fantasy XIII-trilogin vore Lightning Returns givet på förhand för mig även om det luktade skunk. Lyckligtvis har det en betydligt angenämare arom som bör tilltala även de som inte var sålda på föregångarna. Den färgsprakande designen känns väldigt njutbar i ett spelklimat som blir allt brunare och gråare, medan de nydanade spelmomenten lockar till experimenterande och utforskande. Om några veckor gör Lightning sin återkomst på butikshyllorna, fram tills dess sitter jag hemma och skissar på kostymidéer och kollar klockan.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.