Skillpoint testar Kinect

Artikel - Xbox 360 - tors 11 november 2010, kl 10.21

Efter att ha testat Sonys Wii-utmanare Playstation Move var jag imponerad av tekniken, men oförstående till behovet. Ungefär samma känsla infinner sig när Microsofts bidrag Kinect anlänt.

Kinect är i grunden en kamera. Tänker du Eye Toy och webkamerakvalité tänker du emellertid fel. Det är en ganska stor, pianoblank svart tingest som är huvuddelen i det paket du köper för 1500 kronor. Då ingår visserligen även spelet Kinect Adventures, men det är onekligen en slant. Har man bytt upp sig till Xbox 360 slim känns designen igen och förmodligen matchar Kinect nyboxen finfint runt TV:n. Har man som undertecknad dock en gammelbox blir stilkontrasterna stora. Min Kinectkamera vill hellre hångla upp PS3:an än para sig med Xbox 360:n. Men likt en öststatshallick tar jag kommando och låter bli att ge Kinect något val. Den kopplas enkelt och smidigt in i enheten och några mjukvaruupdateringar senare är jag igång. Spelet tilltalar mig pedagogiskt till den grad att jag nästan blir förnärmad, herregud – jag har spelat tv-spel tidigare. Tanken med Kinect är dock att, precis som med Nintendo Wii, fånga de som inte har just det. Därför är jag både orättvist snarstucken samt fel målgrupp. Däremot blir även jag imponerad av tekniken.

Kinectkameran är tekniskt skarp och bortser man från bångstyriga och svårkalibrerade Kinect Sports (som jag förmodligen måste byta rum för att överhuvudtaget kunna testa. Svarta kläder och mörk fondvägg blir problem) fungerar det mesta utmärkt. Jag klappar djur i Kinectimals vilket är tillräckligt bedårande för att våldstankarna, som uppstått efter en timmes hat och tuning i Kinect Sports, ska försvinna. Om jag som cynisk 25-åring smälter för dessa söta skapelser kan jag bara föreställa mig hur det är om man är liten. Kinectimals är onekligen ett av de starkaste releasespelen.

Bäst är emellertid Dance Central. Danspelet som rent tekniskt skulle kunna bli den digitala dansgenrens motsvarighet till Singstars revolution för karaoken och Guitar Heros musikspelslyft. Det är väldesignat, innehåller många bra, moderna låtar samt är tekniskt starkt och skulle inte göra bort sig på en förfest. Det som emellertid kan tala mot Dance Centrals givna paradigmskifte är Kinects prislapp. Konsol, Kinect samt Dance Central är ingen liten summa för något som skulle vara roligt på en förfest eller två. Där måste Microsoft kämpa för att visa att kommande spel är värda den grundinvestering Kinect är.

Kinect imponerar med sin teknik, design och smidighet. Men ibland ställer jag mig frågande till varför detta tillbehör (och alla dess besläktade sådana) faktiskt finns. Efter att ha spelat bilspelet Kinect Joy Ride där gasning och bromsning sköts automatiskt för att du bara ska kunna hålla händerna på en virtuell ratt och luta dig hit och dit funderar jag på varför jag överhuvudtaget ska spela detta istället för Colin McRae eller Forza Motorsport. Det är speldesign som innehållsmässigt klivit minst 10 år tillbaka till förmån för futuristiska tekniklösningar. Det är inte en positiv känsla. Hela trion Nintendo Wii, Playstation Move och Kinect behöver således jobba vidare på att övertyga mig om behovet.

Har säkrat åretväxten av gamers med sonen Adam 12/23/2011 - 13:48
KidCactuss bild

"Det är speldesign som innehållsmässigt klivit minst 10 år tillbaka till förmån för futuristiska tekniklösningar."

Ja hur man är ser på det så är det inte alltid en bättre lösning att använda bara sin hand eller liknande för att försöka utföra något, istället för att bara trycka på en knapp på en handkontroll som garanterar samma resultat varje gång, hur tufft och framtidigt det är må vara "att själv vara kontrollen". Detta gäller dock så klart inte bara Kinect, utan lika mycket Move och Wii.

Alexanders bild

Jag tycker att Dance Central verkar intressant men mår bara dåligt när jag ser, precis som du nämner, bilspel som ska spelas genom att man låtsas hålla en ratt framför sig. VARFÖR? :cry:

Zacabebs bild

Grejen är den att man äntligen får utlopp för viljan att styra vidare med kroppen där kontrollen tar slut. För mig som hatar det plastiga klucket av tumspakar som tar stopp för att plasten är ivägen när man försöker styra, så känns det rätt befriande att få leka bil igen. Det har jag väntat på i runt trettio år. :)

Reklamfilmerna för Kinect får det att se avsevärt mycket töntigare ut än det är, kanske för att de framställer sedvanligt hysteriska porträttsöta låtsasfamiljer i solig, rymlig Fürni-inredd övre medelklassmiljö. Kanske för att de bara låtsas spela koreograferat enligt hur regissören missuppfattat Kinect. Kanske för att de låtsas ha oförtjänt roligt.

Joy Ride är faktiskt rätt kul att spela, problemet ligger i att det är för begränsat i omfång och som de flesta andra släpptitlarna hamnar i kategorin familje- och partyspel. Det är inte riktigt anpassat för att spela ensam.

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.