Tiderna förändras

Krönika - Multi - mån 26 juli 2010, kl 15.20

Väldigt sällan, eller aldrig, har det funnits tillfällen i mitt liv då jag på något sätt har känt mig speciellt populär. Skälet till det är att jag växte upp under en tid där mina intressen aldrig setts som socialt acceptabla eller normala enligt någon form av Svensson-norm. Varför det har kommit att bli så är en helt egen diskussion i sig, men det intressanta i sammanhanget är att toleransen för mina intressen i dag är gudomligt mycket större. Åtminstone vad det gäller spelintresset.

Jag vet inte riktigt ursprunget till attityden, om det berodde på sociala reformer, behovet av att följa någon muterad form av jantelagen eller vad det var (det får någon duktig etnolog eller samhällsvetare lista ut). Men trots oändliga kampanjer från marknadsförarna sågs elektroniska spel på sjuttio- och början på åttiotalet fortfarande som gimmickar, barnsliga små saker. Föräldrarna imponerades över vad teknologin kunde åstadkomma men tv-spelen i sig förvisades till barnkammaren. För dem var istället videon den stora heta underhållningsformen. Att se på tv, det var ju så normala ungdomliga trendmedvetna människor umgicks på den tiden om inte sprit var involverat.

Mitt första Game & Watch-spel och kanske ett av de bästa med bara en skärm i mitt tycke.
Det var på det viset jag kom över mitt första Game & Watch-spel. Någon polare eller kusin hade ett, man pekade och skrek och föräldrarna gav med sig för att det var bra att pojken kom i kontakt med tekniken tidigt. Men för pojken i fråga var det mer än bara teknik, det var redan då portarna till en helt annan värld och unika upplevelser. Efter att suktande ha tittat igenom fönster till någon villaboende familj man busplingat på och sett Jumpman Jrs omisskänneliga streckgubbe flimra till, eller spelat på någon familjebekants uttjänta halvglappa gamla Atari 2600 någon gång i halvåret hade man nu till slut ett alldeles egna tv-spel. Åren gick och innan en viss statsminister ännu hunnit bli skjuten så hade pojken även hunnit få sin första Commodore 64, efter att ha suktat efter klasskompisens Spectrum 48k i ett års tid. Tack vare en far som insiktsfullt nog insett och levde efter övertygelsen om att datorer var framtiden.

Men insikten om hur omgivningen såg på detta intresse kom alldeles för sent. Att spela fotboll, spionera på tjejernas omklädningsrum och göra allmänna hyss, det var vad som ansågs normalt och vad som förväntades. Att sitta inne, begrava sig i Marvel-tidningar, fantasyböcker och spela tv-spel, det var någonting konstigt och udda. Någonting måste ju vara fel på den som gör så i allt för stor utsträckning. Så ganska tidigt började utanförskapet, trots att jag självklart gjorde precis samma saker som de andra killarna. Men jag blev aldrig riktigt accepterad, och fastän jag då inte hade ett ord för det visste jag att jag var brännmärkt. Men en liten pojke förstår förstås inte innebörden eller orsaken till stämpeln. Jag var en nörd, men jag förstod det bara inte.

Och attityden fanns inte bara hos de andra barnen, den fanns över allt omkring oss i samhället. Lärare, föräldrar och vuxna överallt dömde ut barn som sysslade med spel, vare sig det var tv-spel, brädspel eller rollspel, i för stor utsträckning. Det var något fel på oss på något sätt, någonting sjukligt. Att vi var utstötta, mobbades och hånades av andra barn, det var vårt eget fel och det måste på något sätt fixas. För en av de kanske viktigaste sakerna i det 80-talistiska Sverige var samhällsnyttan och hur kunde man uppfostra ett barn som bara sitter och leker med spel hela tiden? Helt klart var detta ett beteende som måste brytas. Nöje för nöjets egen höga skull var alltså oacceptabelt.

En Commodore 64 öppnade vägar till helt nya gemenskaper, men stängde samtidigt brutalt ut oss från än fler.
Det fanns extrema fall och det fanns extremare fall. Både av nördskap och av nördrädsla. När jag uppdaterade till en Commodore 128 sålde jag min 64:a till min kusin. Efter att han haft den i ett år fick hans mor nog, och slängde den utför trappan så hårt att den klövs. För hon hade fått nog med hans asocial, sjukliga nördbeteenden. Men det fanns värre exempel, det fanns de som kunde skickas till barn- och ungdomspsykologiska mottagningar för att de var utstötta. Vi nördar hittade förstås alltid varandra till slut och vi kunde odla vårt intresse för teknik, spel och unika upplevelser tillsammans. Vi spelade sällan fotboll, basket eller liknande, för vi fick helt enkelt inte. Vi var alltid sisten in i laget och den som fick sitta på bänken. Varför skulle vi syssla med andra aktiviteter än film, musik, litteratur och spel? Ingen ville ju ha oss onormala töntar där ändå. Brännmärkta som nörd för evigt.

Inte blev det bättre när man kom upp i tonåren och sen även omfamnades av det annars liberala och öppna 90-talet. Umgänge med det andra könet gick från svårt till omöjligt i många fall. Hade man tur kunde man få vara den där snälla, förstående kompisen som var så uppoffrande, men som man inte kunde synas offentligt med. Att säga till en tjej man var intresserad av att man gillar skräckfilm, spela rollspel och hade dator var som att skriva i pannan att man var efterbliven. Inte ens när jag började sjunga i ett dödsmetallband förändrades det hela. I princip brännmärkte jag hela mitt band bara genom att vara med, och de riktigt tuffa hårdrockarna delade ut fina adjektiv såsom ”rollspelsmetal” och andra fånigheter. Men droppen var kanske när min bästa vän, som spelade i ett punkband, helt tillägnade en låt till mig som han döpte till Netescape, endast för att han inte förstod min fascination för det då nya Internet och att spela Doom online. När till och med ens bästa vänner visar att de ser en som nörd, visste man att man aldrig riktigt skulle kunna bli accepterad av samhället eller sin egen generation. Åtminstone kändes det så då.

Till grannarnas stora lycka har jag ännu inte testat på Singstar.
Men saker har faktiskt förändrats sedan dess och gör det med raketfart dessutom. Insikten kom i höstas när jag var ute och rastade hunden och närmade mig ett lägenhetskomplex på håll. Ur ett fönster hörs tonerna av Danzigs ”Mother” och några röster som hest och gällt skrålade med. Ett vanligt förekommande fenomen på förfester även under mina tonår och studenttider. Men när jag kommer närmare och sneglar in ser jag att de står framför tv:n med varsin mick i högsta hugg. Singstar, på en förfest i en studentlägenhet. En ren omöjlighet bara tio år bakåt i tiden då vilken festprisse som helst hellre skulle kastretat sig än spenderat en förfest med ett spel, hur socialt det än var.

Toleransen idag är sjukt mycket högre för spel och spelande än det var under min uppväxt. Ni ungdomar som växer upp idag är lyckligt lottade som får uppleva ett samhälle där både tjejer och killar spelar spel, där spel kan ses som socialt umgänge på samma sätt som ett biobesök. Det är någonting jag aldrig fått eller kommer kunna uppleva. Men nog fäller man en inre tår av glädje åt att samhällen kan förändras och att gamers idag inte behöver bli socialt utstötta. Varje gång jag ser grannens ungars kompisar släpa med sig en plastgitarr till festen, eller ett par mikrofoner vet jag att framtiden är ljus.

Idag är det acceptabelt att vara nörd och det kan till och med inge respekt. Vi kan kalla varandra saker som ”Du är en sån jävla fotbollsnörd!” och "Den killen är så nördigt musikintresserad!" eller "Det är nästan nördigt kul!". Visst finns där fortfarande det nedlåtande arvet men att till exempel nämna sport ihop med ordet nörd var förut i princip en omöjlighet. Idag är det inte en motsägelse att vara sportintresserad och spelintresserad på samma gång. För även om ordet nörd används i retsamma toner existerar en viss respekt i ordet och det används mest som ett försvar mot personer man vet är mer insatt än en själv i någonting. Vi är inte längre brännmärkta och nördar idag, ja de kan vi återfinna i vilken subkultur som helst.

Inte nog med att ingenting är bra eller dåligt, om inte tänkandet gör det så; utan ingenting är någonting alls, förutom i den utsträckning tänkandet har gjort det. 10/01/2012 - 22:04
Mickemoss bild

Grym text Johan!
Kan inte annat än att känna igen mig lite, trots att jag är uppvuxen ett par konsolgenerationer senare än dig.
På mellanstadiet spelade folk mest fotboll efter skolan. Jag satt i Heroes 3 map editorn och skapade egna kampanjer och skrev fantasynoveller som prologer.

På högstadiet började folk intressera sig för alkoholhaltiga drycker och dunkade technomusik. Jag satt och skissade på nya build-orders till Warcraft 3. 0:)

tiathins bild

Håller med Mickemos. Grym text!

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.