Blev klar med Joe Hills debutbok, novellsamlingen Vålnader, igår. En av de bättre novellsamlingar jag läst faktiskt. Många av berättelserna höll hög klass där "Morris papplabyrint", "Hör syrsorna sjunga", "Upplåsbare Art" och "Min faders mask" stack ut allra mest.

Efter att ha läst Vålnader är jag förvånad över hur mycket sämre hans första roman En hjärtformad ask känns. Flera av novellerna i Vålnader har berättelsemäsigt mycket större potential en den här rätt traditionella spökhistorian. Den är inte dålig, men inte heller jättebra. Jag är hur som helst grymt sugen på att få läsa mer av Joe Hill i framtiden.

Men först ska jag ta mig igenom Vansinne av Dean Koontz. Har inte läst något av honom på många år.

Är snart klar med Vansinne, inte superimpad än så länge. Helt okej deckarhistoria. Gamla Koontz är bättre.

Har samtidigt tagit mig igenom Svenska kulter av Anders Fager. En skräcknovellsamling som gjorde mig sugen på mer från denna herre. Fager skriver på ett väldigt rappt vis med korta meningar och med en känsla och något som närmast kan beskrivas som rytmik. Samlingen består av fem längre noveller och fyra korta texter som knyter ihop berättelserna på ett intressant sätt. Ingen av dem är egentligen överdrivet läskiga men karaktärsporträtten och variationen tilltalade mig. Allt från kannibalmord och träskmonstergudar till galna konstnärinnor finns representerade.

Har också beställt Fagers Samlade svenska kulter som innehåller ytterligare två novellsamlingar. Skumt det där. Hade tydligen nåt med förlagsbyte att göra. Det skulle egentligen vara tre böcker till en början men här har alla pressats ihop till en. Ser i vilket fall fram emot att sjunka djupare in i Fagers sjuka värld.

Sen fick jag hem Horn av Joe Hill och Mörkersikt av Johannes Källström, den senare ytterligare en i raden av nya svenska skräckförfattare. Ska bli intressant att se om han kommer upp i Fagers klass.

Ignatius "Ig" Perrish vaknar upp en morgon med en fruktansvärd baksmälla. Vad han gjort kvällen innan minns han inte riktigt. Vill han heller inte minnas. Det senaste året har han levt i en skärseld av saknad och sorg efter att hans älskade Merrin hittats våldtagen och mördad. Ig är den som figurerat som huvudmisstänkt i mordutredningen, men har släppts i brist på bevis. Omgivningen i det lilla samhället Gideon i New Hampshire har emellertid redan dömt honom.

När han ser sig själv i spegeln den där morgonen tror han att hans omtöcknade sinne spelar honom ett spratt, att han ser i syne: i pannan har två horn börjat växa fram. Förskräckt tar han sig ut i vardagsrummet där han möter sin flickvän.

Hon tar ingen notis om hornen, men börjar uppföra sig underligt, säga saker hon normalt inte gör - alldeles för uppriktigt. Och på samma sätt uppträder nu alla som Ig stöter på. De säger sitt hjärtas mening - och den avslöjar ofta de mest överraskande fula och smärtsamma saker.

Berättelsen leder mot den slutliga uppgörelsen mellan Ig och det monster som är flickvännens mördare. En kamp där utgången är mycket oviss.

Horn är en psykologisk thriller med övernaturliga inslag om att vara ung och förälskad, för att inte säga förhäxad, men också om det oberäkneliga våld eller den brutala uppriktighet som kan rymmas i en människa.

Färdig med Horn av Joe Hill nu. Jag tyckte att det var ett stort kliv i rätt riktning i jämförelse med Hills debutroman, En Hjärtformad Ask. Efter att ha läst igenom hans novellsamling Vålnader fann jag att Hill är oerhört duktig på att förvandla ett vardagligt scenario till något underligt, drömlikt och sämre på att leverera gastkramande skräck. Det tar han fasta på i Horn på ett mycket bättre sätt.

Horn är ingen skräckroman, det finns visserligen inslag av skräck, men mer av det psykologiska slaget, och långt ifrån på ett läskigt vis. Jag tycker det känns mer som en rätt så klassisk spänningroman med övernaturliga inslag. Inget fel med det, jag gillade som sagt boken väldigt mycket, och ser fram emot att följa Joe Hills författarkarriär.