Klarade precis Enslaved och måste säga att jag blev positivt överraskad. Väntade mig något riktigt schysst men hade inte väntat mig en så engagerande handling och fantastisk atmosfär. Det är lätt att blunda för bristerna med en sådan presentation

Förmodligen är det en liten extra plastbit under tangenten (kallad retainer eller binding i internationella guider) som i de flesta fall, som sen då hamnat lite ur led. Vanligtvis är själva tangenten lätt att plocka bort och sen är det ju fritt fram att jämföra med bilder online vilken sort man har.

Ja slutet var fantastiskt i mitt tycke! Ganska exakt den typen av slut som jag gillar allra bäst, speciellt i science fiction-sammanhang.

Efter krabbet som jag beklagade mig över i vad spelar du nu-tråden kunde jag äntligen spela de sista tre banorna i Far Cry! Det blev lite svettigt mot slutet, helhetsbetyget blir över godkänt.

The First Templar

Efter att tidigare idag klarat av spelet The First Templar har jag låtit intrycken smälta ett tag. Själva storyn fokuserar på tempelriddaren Celian som är på jakt efter den heliga graalen och som under sin resa växlar mellan två kompanjoner. Först har vi Roland, den stora våldsamma killen som står med yviga, moderna gester i varje cutscenes (som får honom att se ut som en modern fotbollsligist) och den stereotypa "tuffa" kvinnliga tjuven med ett gott hjärta, som emellanåt betyngs med de vanliga stereotypa dragen hos kvinnliga karaktärer. Under själva spelet växlar du mellan Celian och någon av de två andra. Du kan göra det i själva spelet utan några större problem. I spelet levlar du upp både Celian och dina följeslagare, vilket låter dig få en viss kontroll över hur du tacklar problemen. När jag spelade igenom det på högsta svårighetsgraden (som i ärlighetens namn inte är särskilt svårt) kom jag till vissa ställen där jag körde fast, men det löste sig snabbt om jag fördelade poängen till särskilda skills. Det är roligt, men jag skulle inte förväxla det med ett taktiskt djupt.

Grafiken känns helt klart föråldrad och känns ofta som "off" om man ser till karaktärsanimationerna. Det ser inte hemskt ut, men på samma sätt som Dragon Ages eller Deadly Premonitions grafik kändes föråldrad redan då spelet kom så får jag samma känsla med The First Templar. Musiken i spelet är däremot helt okej - särskilt spåret i menyskärmen överraskar genom att vara riktigt bra.

Under Celians jakt på graalen får han kämpa mot en uppsjö olika fiender så som inkvisitionen och hassassinerna. Ja, precis. De där som Altaïr och Eezio tillhörde i Assassin's Creed. På många sätt känns storyn nämligen som den skulle kunna passa in i Assassin's Creeds universum (vilket den dock inte har något att göra med). Självklart är inte handlingen (eller något annat i spelet) förstås inte i samma klass, men jag kan inte låta bli att tänka "Det här skulle passa ihop med Assassin's Creed på det här sättet". Huruvida det är bra eller dåligt vet jag inte, men jag kan i alla fall erkänna att det gav mig ett mervärde till spelet.

Storyn försöker knyta ihop historisk fakta om Tempelriddarorden med fyndiga dramatiska vändningar som ska chockera. I det första fallet tillför faktan ingenting för mig som ända läst på en del om Tempelriddarorden, och i det andra är handlingens tvist pinsamt uppenbart rätt tidigt i spelet.

Spelkontrollen och mekaniken att utveckla karaktären är rätt okej, och tillsammans med att handlingen får mig att filosofera till Assassin's Creed blir det ett rätt okej slutomdöme av spelet till sist.

Betyg: 3 av 5.

The Path
Jag gillar sagor, svärta och ångest så naturligtvis är American McGee's Alice ett av mina favoritspel någonsin. The Path såg lite ut att passa in i mallen (minus hur det spelades då, så klart). Jag gick tålmodigt runt i skogen för att insupa stämningen och samla objekt/intryck/blommor. Jag lade totalt flera timmar på att ansträngt förstå The Paths inre styrka, spelade som alla karaktärer och läste diskussioner online kring vardera flicka efter att ha spelat henne men i slutändan var det inget spel som gick hem hos mig. Symboliken gick mig över huvudet och jag kände mig mest som ett frågetecken. Och jag kände aldrig en direkt vilja att förstå något heller, även om jag agerade så för att liksom verkligen verkligen ge det en genomförlig chans. Kort sagt skulle jag nog vilja säga att det är ett av de allra tråkigaste spelen jag någonsin spelat, men inte för att det har ett lugnt tempo och skiljer sig från de flesta spelen utan för att jag inte fick ut något personligen av det - trots att jag försökte.

Sleeping Dogs
Vad jag tyckte får ni reda på vilken dag som helst nu!

Flower
6/10, 3/5
Charmigt, vackert och fint!

Klarade också tredje delen igår och ja det blir bara mer och mer ångestframkallande. Precis som du säger är det också bra längd på varje episod. Jag funderade ett tag på om jag skulle ha väntat tills alla fem episoderna fanns ute innan jag satte mig ner med spelet, men jag tror att det hade blivit för intensivt. Jag behöver ett avbräck mellan varje episod så att jag hinner reflektera över min Lees olika val.

Den här genomspelningen har hans val ofta gått efter min magkänsla. Nästa gång jag lirar det ska jag nog spela som en riktigt skitstövel.

Efter 249 uppdrag och 145 timmar har jag precis nyss klarat 100% i Kingdoms of Amalur: Reckoning.
Väldigt förtjust i spelet men ååååh vad laddningstiderna drar ner det. Hälften av de där 145 spenderades säkert stirrandes på laddskärmar.
ehm... ja Timmarna som inte var laddskärmar var väl spenderade iaf!

Känner jag Ina rätt så innebär 100% just 100%.