1954: Alcatraz

Recension - PC - fre 21 mars 2014, kl 09.02

Släppdatum: 2014-03-12    Genre: Äventyr
Utvecklare: Daedlic Entertainment    Åldersgräns: 16+

Betyg: 3/5
"Välgjort och bra äventyrsspel som faller något i utförandet"

Ibland snubblar man över små guldklimpar man inte visste ens existerade. Det händer ganska ofta i den relativt undanskymda peka-och-klicka-delen av äventyrsgenren och det hände mig för en vecka sedan igen. Även den gången var det den tyska utvecklaren och utgivaren Daedlic Entertainment som stod för överraskningen. Företaget har verkligen hittat sin nisch och är både duktiga på att hitta talangfulla utvecklingsstudior och att själva producera sådant som vi äventyrsfanatiker vill ha.

Och 1954: Alcatraz överraskade verkligen. Jag hade förväntat mig… Tja, jag hade väl egentligen inte förväntat någonting, men jag förstod direkt att spelet hade det där särskilda. Grafiken är riktigt trevlig, även om en av huvudrollsinnehavarna ser ut som en mörk variant av killen i Mask, och handlingen kändes tilltalande omedelbart. 1954: Alcatraz kretsar kring paret Joe och Christine som skiljs åt när Joe grips för ett väpnat rån. Efter att ha flytt från Leavensworth placeras Joe på The Rock – Alcatraz – där han förväntas ruttna bort i ett par decennier. Naturligtvis har Joe andra planer, nämligen att fly från Alcatraz, möta Christine och fly landet.

Det blir dock än mer sofistikerat än så i 1954: Alcatraz. Parallellt med att Joe hittar ett sätt att rymma från Alcatraz är Christine i San Fransisco och efterforskar hur det egentligen ligger till med värdetransportrånet, där bytet ska ha brunnit upp. Man får träffa ett gäng karaktärer (både i och utanför fängelset) som är mer eller mindre knasiga, eller mycket känns faktiskt ganska knepigt. Daedlic blandar humor, maffian, droger, homosexualitet, sex och otrohet på ett mycket märkligt sätt som både förvirrar och berikar. De har inte riktigt lyckats med att mana fram känslan av San Fransisco på femtiotalet utan det hela blir en blandning av olika tidsepoker. Även om det inte känns trovärdigt blir det ändå bra på ett skruvat sätt, mycket tack vare bra röstskådespelare och oväntade händelser.

En sak som ofta är en skimär i äventyrsspel är att man kan påverka handlingen med olika dialogval. Det stötte jag på även i 1954: Alcatraz och trodde att det var samma gamla visa, att oavsett vad jag valde så förändrade det ingenting. Men det gör det i 1954: Alcatraz. Ett lustigt exempel på det är när Christine står utanför sitt fönster och talar med en ex-pojkvän. Man ställs då inför två val, antingen att säga att man inte är intresserad av honom eller bjuda in honom till lägenheten. Spontant valde jag såklart att tydligt förklara att jag är gift och att han inte ska ragga på mig, något han accepterade och lämnade mig. När jag sedan laddade om spelet och valde det andra alternativet så följde han med in och man hade sex med honom, varpå han avslöjar lite detaljer om värdetransportrånet. Överrumplande och märkligt, men i slutet av spelet blir konsekvenserna av ens val tydliga. Detta gäller även Joes flyktplan som blir annorlunda beroende på vilka val man gör.

Daedlic lyckas verkligen med det mesta, men tyvärr är utförandet inte helt hundra. Det går att göra saker i ”fel” ordning så att dialogalternativen blir märkliga och det hände mig även att jag tycktes fastna helt så att jag endast såg laddning av gammal sparning som enda lösningen. Det är tråkigt att buggar, aningen knepigt gränssnitt och missräkningar lägger krokben för en annars mycket angenäm spelupplevelse. Jag kan inte annat än att dra liknelsen med den gamla floskeln ”svältfödd äventyrsspelare” och som sådan känner jag mig efter 1954: Alcatraz ganska mätt och belåten.

Varför har jag inte spelat Endless Legend tidigare?! 06/06/2015 - 00:46

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.