Child of Light

Recension - PC - sön 14 september 2014, kl 09.06

Släppdatum: 2014-05-02    Genre: Rollspel
Utvecklare: Ubisoft Montreal    Åldersgräns:

Betyg: 3/5
"Trolskt och bedårande vackert sagoäventyr"

En gång för länge sedan bodde en prinsessa i ett slott. Hon levde inte alls lycklig i alla sina dagar, utan dog i sjuksäng. Men det var inte slutet på hennes saga, utan dess början, för i samma ögonblick vaknade hon upp i den magiska världen Lemuria, full av andar och troll och talande djur. Och Child of Light är verkligen sagolikt. Lemuria kunde lika gärna hetat Fantásien eller Nangijala och hela berättelsen bärs fram på vers, något som definitivt bidrar till stämningen men tyvärr känns lite tvingat mellan varven. Det är också nästan oförskämt snyggt, den drömska akvarellartade stilen passar inte bara som hand i handske med det sago-aktiga upplägget utan är ett köpargument helt på egen hand. Detta backas upp av ett lika läckert soundtrack som trots viss tendens till upprepning lyckas förtrolla oftare än förgrymma.

Denna oförarglighet löper även vidare genom resten av spelet, med blandat resultat. Child of Light är i grund och botten ett omgångsbaserat rollspel med allt vad det medför av karaktärsnivåer, utrustning och taktikande. Framförallt stridssystemet är en tämligen intrikat Grandia-aktig historia där mycket handlar om tajming och manipulation av tidslinjen. Men det är ett rollspel som fortfarande har stödhjulen på. Olikt många av sina genrekamrater känns det inte onödigt långt utan går att klara på sisådär ett dussin timmar.

Det är förvisso alldeles lagom, men det bidrar också till att spelsystemen och de många charmiga karaktärerna aldrig riktigt får tid att utvecklas till fullo. Både levlandet och utrustningen är väldigt basala och det är sällan man behöver plocka fram en potion. Eftersom man flyger fritt i den sidscrollande världen blir man i princip aldrig tvingad in i strid utan kan undvika fienderna med lätthet. Men svårighetsgraden ligger ändå på en så låg nivå att man inte känner sig tvungen att grinda medvetet, så stridssystemet får sällan tillfälle att verkligen briljera. Men det är samtidigt nödvändigt för att bibehålla den bräckliga känsla som spelet invaggar en i. Den enda gång jag faktiskt tvingades att levla lite - inför slutbossen - kändes det som att någon slängt in en skvadron leriga marinsoldater i min fina sagovärld.

Det går inte att prata om Child of Light utan att nämna den lille eldflugan Igniculus. Han kan antingen styras med högerspaken eller av en andra spelare, lite av samma sorts asynkron co-op som i exempelvis Super Mario Galaxy. Men Igniculus används för mer än att bara samla stjärnstoff. I striderna kan man placera honom över fienderna för att slöa ner dem, eller ens egna karaktärer för att läka dem. Och när man flyger fram i världen mellan slagsmålen så trycker han på knappar, öppnar skattkistor och är helt central i de skuggspel som utgör huvuddelen av spelets pusslande. Utan Igniculus hade Child of Light varit på gränsen till menlöst simplistiskt, men han tillför tillräckligt mycket krydda åt spelets olika inslag för att det ska hamna på rätt köl igen.

Child of Light är ett spel med en stark vision, där alla detaljer som inte passar fått offras för att passa helheten. Det finns element som inte direkt håller toppklass, men det är svårt att hänga upp sig på dem alltför mycket när slutresultatet är så tilltalande. Child of Light är som en dagdröm. Flyktig och utan någon större substans, men vacker och rogivande.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.