Diablo III

Recension - PC - ons 23 maj 2012, kl 09.16

Släppdatum: 2012-05-15    Genre: Action-RPG
Utvecklare: Blizzard    Åldersgräns: 16+

Betyg: 5/5
"Djävulskt bra"

Det finns få spelutvecklare som har en så särpräglad stil som Blizzard. Diablo III ramlar rakt in i samma mall som nu senast Starcraft II. Det är nästan intill förväxling likt sin omedelbara föregångare trots över tio års mellanrum. Det är inte bara den grundläggande spelmekaniken som är den samma, även på detaljnivå är det mycket som är sig likt - samma miljöer återkommer på samma platser i berättelsen. Anledningen till att Blizzard även denna gång kommer undan med detta är att Diablo III är osannolikt välslipat och sjukligt beroendeframkallande.

Med Diablo III har Blizzard skapat ett spel som nästan närmar sig Tetris när det kommer till kombinationen av enkelhet i upplägget och komplexitet i nyanserna. Än mer än deras andra titlar så kan i princip vem som helst som någonsin använt sig av en mus ta till sig Diablo III och ha roligt med det. Men bakom den simpla ytan så döljer sig en gigantisk avgrund av nya saker att lära sig, varianter att pröva och - framförallt - skatter att plocka upp. Det som mer än något annat skiljer spelet från mindre framgångsrika genrekamrater är hur genialt belöningarna pytsas ut, och hade det inte varit för att det kändes lika vasst redan i Diablo II hade jag på fullt allvar kunna tänka mig att det var just denna balans som tagit dem tolv år.

Precis som i alla bra beroendeframkallande “bara en runda till”-spel så har man alltid något nytt att se fram emot runt hörnet. En ny karaktärsnivå, en rafflande slumpgenererad grotta eller det där svärdet man behöver för att komplettera sin annars perfekta utrustning. Det är en svår balansgång att gå mellan att överrösa spelaren i så mycket föremål att alla blir menlösa (se även: Too Human) och att vara så snål att den ständiga lockelsen att spela vidare inte finns där. Jag behöver knappast påpeka att Blizzard är excellenta lindansare.

Finns det något att klaga på så är det främst att svårighetsgraden periodvis är lite väl låg. Visst är det väldigt tillfredsställande att klicka på skelett timmar i ända men det kan ändå bli lite slentrianmässigt när inte faran och nerven alltid finns där. Med jämna mellanrum dyker dock faran upp som en rejäl uppfriskande kalldusch, än oftare om man spelar tillsammans med andra som man bör.

Och oavsett om min analytiska hjärna sitter och påpekar påstådda tillkortakommanden och dekonstruerar spelmekaniken så gör det lik förbannat ingen skillnad när jag sitter där ändå in på småtimmarna och inte kan slita mig. Att Blizzard kan ta sig så lång tid som de känner för är givetvis en väldigt viktig faktor, men man ska inte sticka under stol med att de ändå har ett fantastiskt team. Den grafisk designen, musiken och - givetvis - själva spelkänslan är alla i fullständig toppklass. Vid det här laget känns det som att de har förfinat speldesign till en ren konstart.

Givetvis hänger båda de särdragen ihop. Ju trognare man håller sig en beprövad formula desto större möjligheter finns det att slipa den till perfektion. Så länge Blizzard fortsätter göra så här grymma spel kommer jag fortsätta att spela dem med glädje. Men samtidigt tycker jag det vore väldigt spännande att se vad de kunde åstadkomma om de vågade ta ut svängarna lite mer.

3421 oktober, 2011 - 21:19
Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.