Elder Scrolls Online

Recension - PC - fre 11 april 2014, kl 19.33

Släppdatum: 2014-04-04    Genre: Mmorpg
Utvecklare: Bethesda Softworks    Åldersgräns:

Betyg: 4/5
"Ett onlinerollspel som lyckas både vara nytt och fräscht utan att tappa sitt ursprung och identitet."

I början på Elder Scrolls Online befinner man sig som vanligt i fångenskap, någonting som mer eller mindre blivit ett kännetecken för Elder Scrolls-serien. Den stora skillnaden är att i Elder Scrolls Online (som jag hädanefter tänker förkorta ESO) så bryter man sig inte ur fångenskapen, utan sätter helt enkelt livet till. För mig känns det här lite symboliskt, ett sätt för Bethesda att visa man fortfarande har kvar kärnan i det som utgör Elder Scrolls-världens själ men också att man gör ett definitivt avslut både med sina egna och onlinerollspelens konventioner. Man reser sig, likt spelarkaraktärerna, sedan från de döda och vandrar ut i en ny värld, en ny era. För det är väldigt tydligt att Bethesda velat ämna göra ett spel som inte bara är ännu en mmo-klon, utan ett spel som faktiskt kan förvalta det enorma arv spelserien bär på.

ESO tar vid runt tusen år före de händelser som utspelade sig i det senaste spelet i serien, Skyrim, som utspelar sig år 201 i fjärde åldern. Genom att placera spelet år 583 i världens andra ålder skapar man en bra grund för spelarna att ta del av en tidigare outforskad period i spelvärlden. De olika raserna allierar sig i tre olika fraktioner, Daggerfall Covenant, Ebonheart Pact och Aldmeri Dominion i desperat hopp om att ta makten över Cyrodiil och därmed härska över hela Tamriel. En tid av stor oro och utbredd konflikt alltså, således en perfekt tid för äventyr på massiv skala.

Det är en väldigt speciell känsla att faktiskt kunna vandra runt och utforska stora delar av Tamriel i ett och samma spel. Men det är också en av de första sakerna som slår en när man stegar ut i solen efter att ha lämnat Oblivion och spelets introduktion bakom sig, hur otroligt ambitiöst spelet är. Visuellt levereras vi precis det vi förväntar oss, en magisk värld full av civilisation men med vidsträckta outforskade marker man bara längtar efter att utforska, minst lika mycket för äventyrens skull som för ögongodiset lanskapen stundvis utgör. Det är det visuellt mest imponerande onlinerollspelssläppet sedan Age of Conans kontroversiella entré för en massa år sedan.

Förväntar man sig en spelupplevelse som går helt hand i hand med de enspelarupplevelser de klassiska Elder Scrolls-spelen erbjuder gör man sig själv en ogärning. På samma sätt om man förväntar sig och önskar att spelet ska erbjuda upplevelser och gameplay typiskt för alla de World of Warcraft-kloner som dominerar mmorpg-genren ska man kanske titta åt ett annat håll. ESO är nämligen varken eller, men samtidigt är det en otroligt välgenomtänkt hybrid som lyckas kombinera element från både mmo-genrens konventioner med unika inslag som är mer typiska för spelserien i sig.

Först och främst har vi stridssystemet, där vi inte längre är bundna till bara en meny med olika attacker utan faktiskt bokstavligen kan höja vår yxa för att drämma till lämpligt troll i plytet. Grunden i hela stridsystemet är med andra ord väldigt nära det system vi är vana vid från spelserien. Korta hugg ger mindre skada, håller man inne musknapppen längre slår man hårdare och det går att både blocka attacker och göra undvikande manövrar för att komma undan fiendens specielattacker. Därtill har man en liten begränsad meny med de färdigheter, besvärjelser och specialattacker man kan utföra, samt en så kallad "Ultimat" förmåga, en riktigt tung attack eller besvärjelse som bara kan användas efter ett längre kraftansamlande. Det här gör att man ibland nästan glömmer bort att man befinner sig i ett onlinerollspel eftersom det spelas så nära ett vanligt rollspel i första eller tredjeperson.

Sedan har vi förstås alla de olika hantverk som krävs för genren, för att hålla handeln igång och erbjuda mer än bara monsterdräpande och ruinutforskande. Här finns inga egentliga begränsningar till vad man kan lära sig, allt som begränsar är hur mycket tid och energi du vill lägga ned på att bli expert på alla olika hantverk. På grund av det blir det rätt naturligt att man satsar primärt på just de färdigheter som den klass man spelar gynnas bäst av. Strukturen här är väl mer lik vad man kan förvänta sig av ett onlinerollspel, men Bethesda presenterar ändå intressanta upplägg där resurshanteringen känns rätt logisk och naturlig beroende på vilket hantverk det handlar om.

När det kommer till själva äventyrandet så fungerar det oftast rätt bra att utforska det mesta själv. Och det finns tillräckligt mycket att utforska för den som är mest intresserad av den aspekten. Spelens oliak områden är vidsträckta och erbjuder många olika uppdrag med olika utgångar. Det trevliga är att vissa uppdrag tvingar spelare till att välja mellan två eller fler olika möjliga utgångar. En detalj som gör att äventyrandet och levlandet känns fräscht och personligt, och relationerna till de olika karaktärna i spelet kan vara beroende på ens egna tidigare handlingar. Det finns till och med vissa färdigheter som låser upp unika konversationsval.

Allt går dock inte att utforska själv och vissa ruiner eller grottor kan ha fiender eller bossar som är svåra att ge sig på själv. Ibland kan till och med vad som verkar vara en enkel oskyldig uppdragskedja leda till överraskande motstånd. Då kan det passa bra att göra gemensam sak med andra spelare, om så bara för stunden. Trevligt nog har man därför bakat in ett gränssnitt för att snabbt hitta andra spelare med samma behov, ifall man lessnar på att skrika på hjälp i chatten. Ingenting unikt för ESO men ett välkommet tillskott när behover faller på.

Så fort man nått level 10 dyker möjligheten att engagera sig i spelets PvP-läge upp. PvP i ESO handlar däremot inte om några klassiska Capture the flag-lägen eller liknande utan vi bjuds på ett helt rike, Cyrodiil, som platsen för episka strider mellan spelarna och deras fraktioner. Cyrodiil är verkligen vidsträckt och striderna som förekommer kan verkligen kallas massiva. Det går ut på att hålla fort och inta viktiga knytpunkter och sno åt sig motståndarnas Elder Scrolls, som göms i forten. Striderna i Cyrodill följer även de en handling och det finns alltid uppdrag att få även i denna landsända. Precis som allt annat i ESO så står berättandet främst och PvP-läget är inget undantag. Det är dessutom en helt unik upplevelse och det är svårt att klå upplevelsen när två stora räd-grupper på kanske 80 man gemensamt lyckas stävja ett anfall från motståndarsidan på minst lika många individer. Massivt på stor skala.

Men ESO har förstås sina problem. Jag skulle ljuga om jag sa att det var perfekt balanserat, det finns nämligen en del problem med vissa klasser och färdigheter. Det dras även med en hel del småbuggar. Det är rätt surt när spelet tvärkraschar mitt i en viktig batalj i Cyrodiil till exempel.Tack och lov är just krascherna få och långt emellan. De största buggarna åtgärdades alldeles vid släppet vilket är ett stort plus, men det finns en hel del irriterande småsaker kvar. Det är ingenting som sänker ESO däremot, utan är på ganska typisk nivå för ett nysläppt onlinerollspel. Personligen anser jag att spelet är så pass bra och lovande i övrigt att man lätt kan bortse från dessa i väntan på kommande uppdateringar.

Det är svårt att inte rekommendera ESO, men samtidigt är det säkerligen en hel del som säkert föredrar spelstilen i typiska World of Warcraft-kloner eller hellre spelar ensam i de mer ordinära delarna i spelserien. Samtidigt känns det ändå som att de flesta nog kan hitta någonting att gilla i den här adaptionen av Tamriel.

Inte nog med att ingenting är bra eller dåligt, om inte tänkandet gör det så; utan ingenting är någonting alls, förutom i den utsträckning tänkandet har gjort det. 10/01/2012 - 22:04

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.