Final Fantasy X|X-2 HD Remaster

Recension - Playstation 3 - tors 20 mars 2014, kl 08.28

Släppdatum: 2014-03-21    Genre: Rollspel
Utvecklare: Square Enix    Åldersgräns: 12+

Betyg: 4/5
"Enkel matematik: X + X - 2 = 4 / 5!"

Final Fantasy-serien är en besynnerlig best. Alla har sina favoriter och o-favoriter, men trots alla klagomål om de japanska rollspelens stagnation är alla spel i serien tillräckligt olika att det lite är som att jämföra äpplen med päron om man skall sitta och rangordna dem. De är alla på sätt och vis en produkt av sin respektive tid och jag har aldrig stött på ett spel i serien jag inte njutit av. Final Fantasy X tog i mångt och mycket serien (och genren i stort) in i den form den har än idag. Förrenderade bakgrunder ersatte statiska dito, och röstskådespeleri blev för första gången på allvar kutym. Så med lite widescreen och uppskaling är det lätt att missta Final Fantasy X för något som kunde släppts idag, helt enkelt därför att det håller än.

Resan genom landet Spira är vemodigt vacker, och karaktärerna har tydliga personligheter som etsar sig fast i minnet. I Rikkus fall tyvärr, för hon är skitjobbig, men det står ju tydligen skrivet i Japanska grundlagen att alla Final Fantasy ska ha sin egen Jar Jar Binks. Det väldigt metodiska och helt realtidsbefriade stridssystemet är strategiskt utan att för den delen kännas segt, och levlandet är ett äventyr i sig tack vare det smått beroendeframkallande Sphere Grid. Även ett dussin år senare har jag skitroligt med Final Fantasy X och det enda sätt det visar sin ålder på är att det inte går att vare sig pausa eller hoppa förbi mellansekvenser, en lika oförklarlig som oförlåtlig brist att inte rätta till i denna HD-remake.

När Final Fantasy X-2 släpptes som den första direkta uppföljaren i serien kom det som en chock för många när föregångarens stillsamma och lågmälda berättande ersattes av neonfärgade Charlies änglar. Ungefär som när Loa Falkman helt plötsligt dök upp i Melodifestivalen. Men att gå från seriens dittills långsammaste stridssystem till dess snabbaste är en minst lika stor kovändning. Sett med Final Fantasy XIII-trilogin i bakhuvudet är det dock en naturlig föregångare. Final Fantasy X-2 var Motomu Toriyamas första spel som regissör och det var här han påbörjade de blixtsnabba strider och konstanta klassväxlingar som skulle komma att dominera FFXIII-spelen. Särskilt nyligen släppta Lightning Returns är extra likt Final Fantasy X-2, med huvudhandlingen överskuggad av sidouppdrag som går att ta sig an i mer eller mindre valfri ordning.

Men kulturkrockar med föregångaren åsido så är Final Fantasy X-2 ett bra spel på sina egna meriter, och nu när vi japanska rollspelare (jo, en felaktig syftning, men en medveten sådan) är tämligen svältfödda sitter den bra till. Det är betydligt mer förbisett än sin storebror och tål att upptäckas av alla de som missade det första gången det begav sig.

Med historielektionen bakom oss kan vi med andra ord konstatera att det rör sig om två utmärkta spel som än idag känns relevanta, och har man inte redan bekantat sig med dem finns det ingen egentlig ursäkt att låta bli nu. Ut och köp, okej? Vi som redan utforskat Spira på Playstation 2 har dock också en del att hämta. Sett till det grafiska så är det inte riktigt lika spektakulärt som exempelvis Lightning Returns, men det ser ändå överraskande modernt ut och hade jag levt i en konstig liten bubbla där jag inte visste att det var en HD-remake hade jag lätt kunnat tro att det var utvecklat från grunden för Playstation 3. När jag lite smånördigt satt på Youtube och jämförde det nymixade soundtracket i Final Fantasy X tyckte jag de flesta förändringar var till det sämre, men väl i spelet har jag inte samma problem. Förutom själva grundspelen ingår också lite annat trevligt bonuskrafs. Eternal Calm, ett kortare filmklipp som binder ihop de bägge spelen, samt en nyproducerad radioteater som utspelar sig efter Final Fantasy X-2. FFX-2 är också i så kallad “International”-variant, vilket inbegriper en ny bonusgrotta och möjligheten att fånga monster i värsta Pokémon-stil.

Så inte så mycket som i sig lockar till en ny omspelning, men åtminstone för mig är det över ett decennium sedan sist och jag känner mig återigen redo att drömma mig bort till en värld som inte finns. Och ska man göra det är det här paketet det definitiva sättet att göra det på.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.