Outlast

Recension - Playstation 4 - ons 12 februari 2014, kl 10.27

Släppdatum: 2014-02-04    Genre: Skräck
Utvecklare: Red Barrel    Åldersgräns:

Betyg: 4/5
"Lika läskigt till PS4 som till PC."

Outlast släpptes egentligen till Steam redan i höstas men har nu i februari släppts till PS4 som ett lockbete till spelare att investera i Playstation Plus abbonnemang. Ett vågat val, då skräckspel är en ganska smal nisch på många sätt. Så frågan är förstås om Outlast har nog mycket kvalitéer för att vara ett giltigt lockbete. Ni har förmodligen redan sett betyget och vet att mitt svar är ja redan nu, men låt oss ta en snabb genomgång av spelet ändå.

För det första så är Outlast läskigt. Riktigt läskigt. Den tunga illavarslande atmosfären sätts direkt när man tar sin videokamera i högsta hugg för att bege sig in i ett sinnesjukhus man fått insidertips om. Det är som att spelets huvudkaraktär, Miles, aldrig sett skräckfilmen Grave Encounters. Eller någon skräckfilm överhuvudtaget. Med en härligt naiv kämpaglöd tar man sig in på sjukhusets ägor, kryper genom galler och klättrar in genom fönster. Som om det vore den bästa idén i hela världen.

Det är det förstås inte och det visar sig väldigt snart. För det första har man ingen ficklampa, det är mitt i natten och släckt i större delen av byggnadskomplexet. Dessutom bär man på en tung kamera. Tur att kameran har mörkerläge så att man kan navigera runt. Synd att något måste vara kortslutning någonstans i kameran eftersom batterierna tar slut på rekordtid när man aktiverar mörkerläget.

Väl inne i sinnesjukhuset står det klart att insidetipset var korrekt. Någonting står inte riktigt rätt till. Tyst smyger man fram genom öde korridorer och övergivna kontor innan man inser att man inte är ensam. I panik flyr man in i närmaste lufttrumma och gömmer sig. Då har man ännuinte stött på någon, utan bara sett rörelse på annat håll. Rörelse från en individ det är uppenbart inte verkar speciellt trevlig.

Sedan blir det värre. Den paranoia som byggs upp i Outlast får Amnesia på skam stundvis. Ju längre in i spelet man kommer, desto färre lugna stunder får man. Det blir svårt att avgöra om man ska ligga lågt och smyga runt eller springa i panik rakt igenom ibland i hopp om att faran som lurar mörkret försvinner snabbare då. Jag anser mig van skräckspel, och ändå får Outlast mig att dra efter anda och nästan bli helt paralyserad i soffan eller i panik krampaktigt krama kontrollen. Tung otrevlig atmosfär blandas med välplacerade jumpscares och panikmoment.

Vid flertalet tillfällen i Outlast finner man sig jagad. De här momenten är några av spelets starkaste kort. Dels för den obönhörliga panik man ofta känner, men också för att det ger spelets karaktärer liv på många sätt och vis. Vid flertalet tillfällen under spelets gång blir man jagad av en riktigt envis kille. I vilket annat spel hade han varit en ganska tråkig och platt fiende som man snabbt glömt bort. En hård thug bland många. I Outlast blir han tack vare sin styrka, snabbhet och envishet snart ett av de läskigaste inslagen. Därtill finns ett antal mycket trevliga, eller ska jag säga otrevliga, karaktärsporträtt av individer som också gillar att leka katt och råtta med vilsna reportrar. Den skräck jag upplevde i jaktscenerna i Outlast har jag inte upplevt sedan hotell-scenen i gamla Call of Cthulhu: Dark Corners of the Earth.

Det känns som att Outlast drar inspiration från flera håll. Kamera-perspektivet känns otroligt influerat av filmer såsom tidigare nämnda Grave Encounter, men även den lysande spanska skräckfilmen [REC]. Stämningsmässigt påminner det på sätt och vis om Amnesia, men med starkare visuell design, karaktärer och miljöer. Stundvis är det långt mycket läskigare än Amnesia dessutom. Det enda negativa är väl spelets slut, som känns lite urvattnat då det lider av ett problem även de flesta skräckfilmer har. Man försöker helt enkelt förklara för mycket vilket helt förtar själva skräcken och mystiken. Allt skalas av, visuellt likväl som handlingsmässigt och naket känns spelet inte lika intressant som påklätt, tyvärr. Men det förhindrar inte helhetsupplevelsen från att vara fantastiskt. Fantastiskt läskig alltså.

Inte nog med att ingenting är bra eller dåligt, om inte tänkandet gör det så; utan ingenting är någonting alls, förutom i den utsträckning tänkandet har gjort det. 10/01/2012 - 22:04

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.