Titanfall

Recension - PC - ons 19 mars 2014, kl 22.44

Släppdatum: 2014-03-13    Genre: FPS, Action
Utvecklare: Respawn Entertainment    Åldersgräns: 16+

Betyg: 5/5
"Fps-genren växte just upp från sin barndom och gick rakt in i tonåren."

Ju mer jag spelar Titanfall desto svårare blir det att inte älska spelet. Det gör det också svårare och svårare att förhålla sig objektiv och inte falla in i de hyllningar som i princip regnar ner över spelet. Inte för att Titanfall är det bästa spel som gjorts inom sin genre, inte för att Titanfall visar att fps-genren fortfarande kan utvecklas utan för att det är så sjukt engagerande. Respawn Entertainment är de första som på ett så snillrikt sätt lyckats fånga in själva berättandet och sömlöst bädda in det i vad som faktiskt händer på skärmen.

Det handlar inte bara om den övergripande handlingen i spelets kampanjläge där man matas med bakgrundsinfo till konflikterna för att sedan skickas ut i strid, konstant med huvudkvarteret skrikandes order i örat. Vad som imponerar mest är hur man har lyckats bryta ned striderna i de olika spellägena i olika segment, för att ge varje strid sin egen berättelse. Där finns alltid en början, en mitten och ett slut. Det bästa exemplet på detta är förstås sluten, där vanliga fps-lir avslutas direkt motståndarsidan uppfyllt sina vinstvillkor på en specifik bana. Men i Titanfall fortsätter striden trots detta och ofta måste den förlorade sidan försöka dra till reträtt medan vinnarna får incitament till att jaga ned förlorarna istället. På så sätt finns det anledning att konstant förändra sin taktik efter de nya förhållandena på slagfältet. Respawn Entertainment har här höjt ribban extremt högt för andra utvecklare inom genren och förhoppningsvis är det här början på en helt ny trend med mer organiskt formade utmaningar i fps-spelens oändliga betongdjungler. På något sätt räckte det inte för Respawn att bara introducera kombinationen av pilot och Titan.

De flesta som redan bekantat sig med Titanfall är förstås medvetna om att man spelar både som pilot och som de mechs, kallade Titaner, dessa är utbildade att manövrera. De flesta spellägen börjar med att man som pilot stormar in på banorna, hoppandes mellan hustak och väggar med hjälp av små jetpacks på ryggen. Efter några minuter börjar Titanerna falla från himlen och striderna trappas upp till en mer episk nivå. Medan piloterna kan utrustas och skräddarsys rätt fritt allt eftersom man levlar upp och låser upp fler finesser har man från början bara tillgång till en av de tre typerna av Titaner som finns i spelet, Atlasen. Det är den mest balanserade av Titanerna medan Stryder-modellen är lite snabbare och mer agil medan Ogre-modellen är tung, långsam och välbepansrad. Dessa två modeller låses upp först efter att man spelat igenom huvudkampanken två vändor, först som rebellerna Militia och sedan som korporationen IMC. Även dessa går efterhand att skräddarsy för att anpassa till den egna spelstilen. Imponerande är hur man lyckats skapa känslan av att man faktiskt är piloten även när man sitter i sin Titan. Det ger spelet en helt ny och unik dimension.

Utöver kampanjen har spelet fem olika spellägen vilket inkluderar Attrition, Hardpoint Domination, Last Titan Standing, Capture the Flag, Pilot Hunter och Variety Hunter. Attrition är ett spelläge av deathmatch-typ där man samlar poäng. Hardpoint är ett rätt typiskt Domination-spelläge där man ska hålla strategiska punkter över tid. Last Titan Standing handlar om att ta ned motståndersidans Titaner först. Pilot Hunter handlar om att få poäng bara för att döda piloterna, inte Titanerna. Capture the Flag är precis som det låter och Variety Pack är egentligen ett spelläge som slumpar ut vilket spelläge man får från match till match.

Bandesignen i spelet är av absolut högsta klass, vilket säger en hel del då man här måste ta hänsyn till att göra striderna intressant för två olika sorters kombatanter, pilot som Titan. Ibland kan det kännas som att vissa kartor är balanserade lite till piloternas fördel, andra till Titanernas, men det blir rätt snabbt tydligt att det är ett medvetet drag för att tvinga fram nya strategier. I det stora hela känns kartorna och deras miljöer varierade och intressant även om man självklart snabbt skaffar sig favoriter. Jag själv är rätt kär i några av Hardpoint-kartorna till exempel, men då är det också mitt favoritspelläge utöver Last Titan Standing. I det stora hela är de väldigt tajta och gjorda för att skapa många olika möjligheter för spelare.

Många av spelets bästa stunder ligger trots allt inte i mötet mellan Titanerna utan där en Titan står mot en agil och snabb pilot, hoppandes mellan hustaken med raketgevär i högsta hugg. Titanen snurrar runt ett hörn för att plötsligt se piloten hoppa in i sin egen Titan som stått på vakt bakom en byggnad. Plötsligt är man lurad i en fälla, och måste snabbt omvärdera situationen i riktig vinna eller försvinna-anda. Sedan vill man inte komma för nära fiendepiloter som Titan heller då man aldrig kan vara säker, eftersom om en sådan klättrar upp kan de skjuta sönder viktiga kretsar och få Titanen att fullständigt haverera. Å andra sidan, som pilot måsta man vara försiktig då ett skott från en välutrustad Titan kan spränga flertalet piloter i småbitar i en enda träff eller trampa ned dem som insekter.

Allt eftersom man levlar upp så låser man upp nya funktioner och föremål i spelet. De flesta av dessa handlar om möjligheten att skräddarsy sin pilot likväl som Titanen. Det är faktiskt ett ganska trivsamt moment, där jag själv upptäckte att jag föredrog helt olika spelstilar för de båda. En trevlig nyhet här är introducerandet av så kallade "burn cards". Dessa kort används en gång och kan ge olika fördelar oavsett om det handlar om vapen, taktik eller snabbare levling. Ett kort är förbrukat så fort man råkar bli dödad, men nya kort fylls på i princip lika snabbt. Ett intressant sätt att skapa mer variation och anpassa den egna spelstilen.

Titanfall har mycket, men man kan ändå inte låta bli att önska mera. Själv hade jag gärna sett ett spelläge av Onslaught eller Assault-typen, där Titanerna har en mer taktisk roll i klassisk mech-anda. Sedan så är alla kartor balanserade för lag på sex spelare. Det känns förvisso optimalt för de kartor som finns, men det hade varit spännande med möjligheten till större och mer episka slag också. Sedan hade jag gärna sett ett bättre matchmaking-system. Som det är nu delar man ofta lag med både låg och höglevlade spelare där ingen hänsyn tagits till spelarnas kompetens jämfört med varandra överhuvudtaget. Det är dock önskemål och klagomål som snabbt glöms bort när man förlorar sig i de häftiga bataljer som Titanfall ständigt bjuder på i sina 15 olika kartor.

Inte nog med att ingenting är bra eller dåligt, om inte tänkandet gör det så; utan ingenting är någonting alls, förutom i den utsträckning tänkandet har gjort det. 10/01/2012 - 22:04

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.