Destiny

Hands-on - Playstation 4 - tors 26 juni 2014, kl 10.00

Jag har länge varit besviken på fps-genren. Och då menar jag alltså jättesuperlänge, ungefär sedan första Half-Life kom ut. Det är sällan det klickar för mig rent spelmekaniskt, än mindre nuförtiden när allt är för realistiskt och det mest går ut på att ducka och skjuta stillastående fiender som ploppar upp som måltavlor på Gröna Lund. Och än mindre på konsol när de reflexbaserade och actionstinna upplevelser jag älskar gjorts omöjliga på grund av bristen på exakt musstyrning. I de fall jag njuter av shooters nuförtiden är det ofta tack vare annat än det rena skjutandet, som berättandet, miljöerna eller de kompletterande spelsystem.

Det finns dock undantag, och ett av dem heter Halo. De taktiska små mästerverk som den spelseriens strider bjudit på har lyckats engagera även en bitter gammal surpropp som mig. Och Destiny ligger i sina bästa stunder på samma nivå. Men det är också ett mycket bredare spel än Halo. Ett regelrätt storybaserat kampanjläge finns inte, utan det står en fritt att ta sitt rymdskepp varhelst man vill. Alfaversionen erbjuder fyra olika sorters uppdrag. Det som ligger närmast en traditionell Halo-kampanj är storyuppdragen. Där rör man sig från punkt A till punkt B i speciellt utformade scenarier och de för även vidare berättelsen, vars främsta motor är en synnerligen ointresserad Peter Dinklage i rollen som typ Cortana. Antagligen kan man nöja sig med bara det om man så önskar, men då tappar man nog lite av poängen med Destiny.

Efter utfört uppdrag slängs man nämligen tillbaka till sitt skepp varifrån man kan ta ytterligare en svängom med fiendedräpande, eller ta en liten rast i The Tower, som utgör ens hemmabas. Här kan man levla upp sin karaktär, köpa utrustning, hämta quests, byta kläder och allt annat man brukar göra i onlinerollspel. Framförallt påminner det mig nog om Phantasy Star Onlines hubb-baserade upplägg. Typiska multiplayermatcher är också en sömlös del av samma värld, och förutom underhållning och ära ger dessa också egna nivåer och valuta som kan användas för att skaffa grymmare utrustning.

Känner man sig inte redo för något allvarligare kan man välja Explore-uppdrag. Där släpps man helt enkelt ned mitt i en semi-öppen värld och kan leta utrustning eller ta sig an quests, och kanske även springa på några andra spelare som är på egna äventyr. Slutligen finns det Strike-uppdrag som bara kan utföras tillsammans med andra spelare (och därmed kräver Playstation Plus). Detta var nog det roligaste partiet, svårighetsgraden skruvades upp ett snäpp och helt plötsligt behövde man samarbeta och tänka för att överleva. Det bjöd också på de klart maffigaste bataljerna mot enorma välbestyckade robotmonster.

Denna större frihet i att själv välja hur man utrustar sig, och även vilka uppdrag man tar sig an, är befriande och beroendeframkallande liksom i alla bra grind-spel. Men det innebär också att den där laserfokuserade nivådesignen som Bungie gjorde så perfekt i Halo-spelen inte riktigt kan infinna sig. Det finns för många variabler. I sina bästa stunder är Destiny som sagt i klass med Halo-striderna, men det är mer sällan det når samma höga nivå och då är det det upp till det frihetliga upplägget och levlandet att väga upp mellanskillnaden. Destinys strider är inte kattpiss även när de är som “sämst”, så jag tror nog det kan räcka, men jag behöver nog lite mer än en kort helg med en alfaversion innan jag vågar lova det.

Definitionen av glädje är försvinnande plattformar. 10/15/2013 - 16:30

Skriv ny kommentar

Innehållet i detta fält är privat och kommer inte att visas publikt.
CAPTCHA
Fyll i texten från bilden för att bevisa att du inte är en maskin.
Copyright Skillpoint™     Chefredaktör: Sebastian Magnusson
Inget material på sajten får kopieras utan tillstånd.